Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Pollocks mörka sidor

John Updikes nya roman "Seek My Face" kan i långa stycken läsas som en skönlitterär version av biografin över Jackson Pollocks liv, konstaterar Jan Aghed. Boken bjuder också på en originellt berättad amerikansk konsthistoria från 1913 och framåt.

Boken.
John Updike: Seek My Face.
Alfred A Knopf.
I ett par årtionden har John Updike alternerat romanskrivandet med en omfattande mängd konstkritik, delvis i form av digra essäer präglade av nyansrikedom och skarpsynthet i tidskriften New York Review of Books. Detta intresse, med rötterna i egna konststudier i ungdomen och tidiga ambitioner att själv bli målare, tar sig fiktivt utlopp i hans nya, tjugonde roman "Seek My Face", vars huvudperson är en känd, 78-årig amerikansk målarinna, kallad Hope.

Boken igenom berättar hon om sitt liv för intervjuaren Kathryn, en ung kvinnlig konstexpert, och i hennes blickar på sitt förflutna återuppstår efterkrigstidens konstvärld i New York - rekonstruerad av Updike med stor inlevelse, fantasi och diktens frihet på ett verkligt underlag markerat med autentiska karakteristika och detaljer. Av de tre män som Hope varit gift med känns den abstrakta expressionismens ikon och självdestruktive gladiator Jackson Pollock enkelt igen i den förste, Zack McCoy, medan äkta man nummer två, Guy Holloway, bär lika tydliga drag av berömda popkonstnärer, främst Roy Lichtenstein och Andy Warhol.

Runt dessa kretsar en rad andra storheter, genomskinligt förklädda och lättidentifierade trots de bisarra namn som författaren roat sig med att ge dem - Onno de Genoog, Bernie Nova, Roger Merebien, Phil Kaline eller Korgi för Willem de Kooning, Barnett Newman, Robert Motherwell, Franz Kline och Arshile Gorki. Ytterligare andra har fått behålla sina riktiga namn, såsom Pollocks ursprungliga inspiratörer, de mexikanska muralmålarna Siqueiros, Orozco och Rivera, hans mentor Thomas Hart Benton eller konstmecenaten Peggy Guggenheim.

Bredvid Hope själv är just Zack McCoy romanens dominerande gestalt, och det på ett sätt som gör att "Seek My Face" i långa stycken kan läsas som den skönlitterära versionen av Steven Naifehs och Gregory White Smiths massiva biografi "Jackson Pollock: An American Saga" från 1989, som Updike för övrigt tackar i ett kort förord. Bilden av Hope är med andra ord till stor del inspirerad av Pollocks hustru Lee Krasner, en konstnär som länge offrade sin egen karriär för att stödja och ta hand om maken, slående lik ett oartikulerat barn, och vårda honom efter alla utbrott av monumentalt supande.

Samma källa, Naifehs & Smiths biografi, hade den amerikanske skådespelaren Ed Harris regidebut "Pollock" använt sig av då den filmen gjordes för tre år sedan. Men de mörka sidor Harris mestadels utelämnade till förmån för ett ambitiöst och trovärdigt försök att skildra Pollocks revolutionerande upptäckt av och genombrott med den "action painting" och droppteknik som gav honom berömmelse (och öknamnet "Jack the Dripper"), de sidorna väller till fullo fram i Hopes minnen av Zack McCoy.

Precis som Pollock uppfyller denne tidens existentiella konstnärsideal, i livet och ända in i döden och genom metoderna för sin konst. Likt Pollock tar han stora risker i sitt måleri, vars intuition, spontanitet och automatism befinner sig en hårsmån hitom behärskningens och kontrollens gräns. Likt Pollock är han också en psykiskt och emotionellt gravt handikappad individ, likt honom stångar han sig igenom osäkerhet och blockeringar, dricker som en svamp, har kolossala svårigheter att uttrycka sig verbalt, är oförmögen att tygla sina inre demoner, sitt inre våld och brutala kvinnoförakt, förödmjukar och misshandlar hustrun och kämpar med en förvirrad sexualitet som yttrar sig i homosexuella experiment, och likt förebilden dör han 1956 vid fyrtiofyra års ålder - året efter James Deans fatala bilkörning - vid ratten i ett typiskt amerikanskt vrålåk med två kvinnliga passagerare. Ingen av dem Hope alias Krasner.

Allt som allt en romantisk fabel om den hänsynslöse, egocentriske rebellen som i förtid går under av framgång och självtvivel, samtidigt som den stämmer med en morbid fiktion om konstnärligt beteende, med en existentiell amerikansk outsider- och hjältemyt. "Amerika älskar ett symboliskt liv", skrev Updike mycket riktigt i en recension i New York Review av en Pollockutställning på Museum of Modern Art år 1998. Åtskilliga formuleringar om McCoys måleri i romanen innehåller slående ekon av Updikes fraseologi i tidskriftstexten.

I motsats till maken har Hope i högsta grad språkets gåva, talför som hon är i närmast osannolik litterär bemärkelse, med raffinerat uppbyggda meningar, långa och vindlande som i en roman av William Faulkner. Utöver en jungianskt färgad psykoanalys av Zack McCoy/Pollock formar sig hennes berättelse också till en originellt belyst amerikansk konsthistoria, från 1913 års sensationella Armory Show och framåt.
Ett uppbåd av olika skolor, riktningar, kritiker och inflytelserika företrädare passerar revy i hennes monologer, de senare ofta underhållande och träffsäkert karakteriserade under sina rätta namn. Såsom just regionalismens överstepräst Benton, som drogs med samma modersfixering och maniska machokomplex som lärjungen Pollock och söp, skrävlade, jagade horor och odlade en aggressiv homofobi i en uppburen offentlig ställning som främlingsfientlig försvarare av "sund", folklig amerikansk konst mot en "sjuk" europeisk modernisms gissel.

En och annan gång hamnar Hopes resonemang kring Zack McCoys horisontella dukar i samma poppsykologi som Naifehs och Smiths analyser, som då konstnärens dropp- och hällteknik från slutet av 1940-talet i en passus direkt hämtad från biografin härleds till ett efterhängset och avgörande barndomsminne, där hans far pissar "från någon klippavsats i Arizona ... i en gyllene, skimrande båge", som gjorde "ett enormt intryck på honom" och "definierade manlighet i hans barnasinne".

Sådana förklaringar strider på sätt och vis mot vad som annars tycks vara en central poäng i Updikes roman, den att det inte finns några definitiva svar på konstens gåtor. Först som sist är "Seek My Face" ett fascinerande porträtt av en åldrad kvinna och målarinna som omgiven av ett extremt mansdominerat konstskapande utstått mycket lidande med mod och värdighet. Kathryn å sin sida representerar en strikt pragmatisk, empirisk och biografisk typ av konsttolkning, som den utfrågade avskyr. Hopes ord "Intervjuare och kritiker är fiender till mysteriet, den obestämbarhet som ger konsten liv" kunde utgöra en devis för hennes egen inställning. Och för Updikes författarhållning.

FAKTA

Boken
John Updike Seek My Face. Alfred A Knopf.
Gå till toppen