Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Det omoraliska bombkriget

Debatten om andra världskrigets offer fortsätter. Joachim Fest, ledande tysk historiker inom Hitlerepoken, både kritiserar och försvarar Churchill i en intervju i italienska tidningen L´espresso. Jan Aghed har läst artikeln och sammanfattar debatten.

I italienska veckotidningen L´espresso intervjuas Joachim Fest, Hitlerepokens ledande tyske historiker, om sin syn på den aktuella uppseendeväckande boken om de västallierades bombangrepp på tyska städer under andra världskriget, Jörg Friedrichs "Der Brand - Deutschland im Bombenkrieg 1940-45".

Enligt Friedrichs provokativa tes förde generalen Arthur Harris, chef för det brittiska bombflyget från februari 1942, ett utrotningskrig mot dessa städers civilbefolkning. Boken hävdar att invånarna i bland annat Hamburg, Berlin, Köln och Dresden föll offer för krigsförbrytare, under befäl av premiärminister Winston Churchill.

Fest å sin sida menar att Churchills och Harris beslut att inte bomba Hitlertysklands industricentra utan i stället koncentrera räderna till befolkningscentra var omoraliskt. Man kan inte påstå att den strategiska och oavbrutna bombkampanjen mot enbart civilbefolkningen respekterade militära lagar och konventioner. Men det innebär inte alls att Hitlers och Churchills militära strategier kan placeras på samma plan. En avgörande skillnad är att Hitler och hans generaler i Luftwaffe började, när de jämnade Warszawa, Rotterdam och engelska Coventry med marken. Den fasansfulla bördan i att först ha överskridit en moralisk gräns tillkommer nazisternas flygvapen, betonar Fest. Men då det är sagt är det ett faktum att inte bara tyskarna utan också engelsmännen begick grymma, omänskliga handlingar mot civilbefolkning.

Harris strategi var stupid och dåraktig, tillägger Fest: "Det finns en kommentar i Albert Speers memoarer - han ansåg att om de allierade grundligt bombat Schweinfurt, ett av huvudcentra för den tyska industriproduktionen, skulle kriget ha varit över redan 1943. Men i stället för att förstöra raffinaderier och stridsvagnsfabriker föredrog Harris att utplåna städer och värnlösa civila. Ett idiotiskt beslut, eftersom det inte fick slut på kriget. Och framför allt barbariskt. "

Tidskriften Der Spiegels grundare Rudolf Augstein yttrade år 1985 att om Churchill ställts inför domstolen i Nürnberg skulle han ha blivit hängd för krigsförbrytelser. Aldrig, inskärper Fest. "Trots de brottsliga dåd som begicks mot civila tyskar genom bombningarna var han den ende som sade till Hitler: ´Never, never, never.´ Och det medan alla i Europa ingick förbund med Führern. Detta hans nej till nazismen är en moralisk merit som uppväger vissa av den militära strategins illdåd. Utan Churchill skulle Hitler ha erövrat hela Europa."

L´espresso försäkrar att Friedrichs bok är den första "som rekonstruerar tyskarnas tragedi under de allierades bomber över Hitlertyskland." I en mycket läsvärd och initierad kulturessä i DN nyligen skrev Tysklandskännaren Per Landin om "bombterrorn" att "den som önskat få en uppfattning om hur denna våg av förödelse och förtvivlan såg ut i verkligheten och vad den inneburit har sökt förgäves i de vanliga historieböckerna eller i tysk skönlitteratur." Bägge påståendena förbiser till exempel Victor Klemperers självupplevda skräckbilder av brandinfernot i Dresden i hans dagböcker "Intill slutet vill jag vittna" och en bok av Walter Kempowski med titeln "Der rote Hahn: Dresden in Februar 1945" , som kom för tre år sedan och är ett collage av ohyggliga ögonvittnesberättelser om brittiska och amerikanska plans bombräder mellan 13 och 15 februari, då minst 30 000 och kanske så många som 100 000 Dresdenbor och flyktingar från öst dog i de rasande eldstormarna.

Dessa siffror står i den brittiske militärhistorikern Max Hastings studie "Bomber Command" från 1979. Han understryker att Dresden inte hade någon större industriell betydelse och att "en omfattande våg av vrede och bestörtning", för första gången sedan den brittiska bomboffensiven inletts några år tidigare, svepte genom engelska parlamentet och regeringens högsta kretsar vid nyheten om den bombkatastrof som drabbat staden. Den orsakade kontroverser inom den allierade militärledningen, och ord som "terrorbombning" yttrades av chockade företrädare.

"Februari månad år 1945 markerade det ögonblick då framsynta flygmilitärer och politiker började inse att historien kanske skulle komma att betrakta det strategiska luftherraväldet med mindre entusiasm än deras egna underrättelsetjänsters målivrare", skrev Hastings.

I Kempowskis bok citeras konservativa Londontidningen Daily Mail, som 1995 inpräntade i sina läsare att bombangreppen mot Dresden sannerligen inte var något som nationen behövde skämmas för.

Ekon av denna etiska hållning återfanns häromdagen i en kulturkrönika om Friedrichs bok i Svenska Dagbladet av tidningens medarbetare Lennart Berntson. Där står att de bombningar som Friedrich talar om "hade som främsta syfte att lamslå den nazistiska regimens vapenproduktion", ett påstående som skarpt strider mot Hastings och Fests uppfattning och Landins artikel. Dessutom konstaterar Berntson att de var "i allt väsentligt både nödvändiga och rättfärdiga".


Jan Aghed

- filmkritiker.
Gå till toppen