Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Uppriktigt om Steve Earle

Det har kommit en ny biografi om artisten och sångförfattaren Steve Earle. Sydsvenskans Jan Aghed har läst boken - som inte undanhåller obehagliga sanningar.

Det är sällan biografier tillkomna med huvudpersonens hjälp framhäver hans eller hennes mörka och stökiga sidor. Som regel döljs de av mer eller mindre kreativ sminkning. När Lauren St John ville intervjua Steve Earles familj, alla exfruar, bekantskapskrets och kontakter i musikbranschen för boken
"Hardcore Troubadour"
(Fourth Estate, London, 2002) uppmanade han dem att visa henne fullständig öppenhet.

Resultatet är ett porträtt som ger ett ovanligt intryck av kompromisslös uppriktighet och hederligt förhållande till besvärande sanningar. Desto mer anmärkningsvärt som Earles mångåriga drogmissbruk farit hårt fram med människorna i hans nära omgivning.


Få artister har rasat från topp till botten lika spektakulärt. Han lyssnade och lärde på folkmusikkaféerna i San Antonio, slipade sin sångförfattarkonst i Nashville under sina guruer Guy Clark och Townes Van Zandt och definierade rockinnehållet i countryrock med det banbrytande albumet "Guitar town" år 1986.

De båda följande albumen, "Exit 0" och "Copperhead Road" förstärkte hans musikaliska status.

Men första heroinsprutan hade han tagit redan som tonåring i slutet av 1960-talet. När "Copperhead Road" spelades in 1988 blev han stamkund hos George Nichopolous, den Memphisläkare som skrev ut de piller som fyllde Elvis Presleys husapotek och cocktails och bidrog till idolens död.


För Earle, en av folk- och countrymusikens bästa, mest personliga textförfattare, kompositörer och sångare, försvann karriären i en spiral av heroin, kokain, crack och tabletter, fängelsedomar (en på elva månader för knarkinnehav) och kraschade äktenskap som separerade honom från estrader och skivstudios under en stor del av förra årtiondet.

Utifrån de frispråkiga intervjuerna ger Lauren St John en inträngande och frapperande osminkad bild av en lång och dramatisk färd genom ett inferno, där pundaren Earles behandling av bandmedlemmar, kvinnor (i deras fall förvärrad av kulturbetingad sexism), syskon och sonen Justin orsakade emotionella skador och ihållande bitterhet - och ledde till åtskilliga egna sångtexter färgade av skuldkänslor.

Stort utrymme ägnar biografin åt relationen mellan Earle och Van Zandt, en av modern amerikansk folkmusiks stora poeter bredvid namn som Clark, Nanci Griffith och John Prine. Denne var en avgörande förebild för den elva år yngre kollegan, inte bara med sin skrivkonst utan också med en självdestruktiv livsstil som St John härleder till en mytisk länk mellan skapande och vildsint utsvävning. Men då Van Zandt dog nyårsdagen 1997 var Earle "clean" - ren från knark efter ett avvänjningsprogram inspirerat av länkrörelsens.


Åren därefter är en historia, kunnigt och fängslande berättad i "Hardcore Troubadour", om en hittills häpnadsväckande comeback på skivor och konserter, där musikalisk och artistisk utveckling gått hand i hand med en mer och mer passionerad politisk radikalism och aktivism (och en egen mapp hos FBI) i traditionen från Woody Guthrie till Bruce Springsteen. Karakteristiska drag som dels uttryckts i sångrader om sociala orättvisor, behovet av fackföreningar och - på senaste cd:n "Jerusalem" - en djärvt provokativ och kontroversiell låt om en amerikansk talibanmedlem, och dels i intensiva kampanjer mot landminor och dödsstraffet i USA.

Vid ett tillfälle bevittnar Earle en avrättning med giftinjektion av en dödsdömd som han brevväxlat med.


St John är också bra på tematisk sångtextanalys, countrymusikens olika utvecklingsfaser och trender och Nashvilleindustrins kreativt förödande konformism.

Earle tycks alltid ha varit litteraturintresserad. Vid ett tillfälle söker han upp författaren William Burroughs - inte precis någon duvunge ifråga om sprutnarkomani - i hans hem i Lawrence, Kansas. Den oväntade besökaren står på farstutrappan och förklarar upphetsat hur mycket villaägarens böcker betytt för honom. Burroughs låter honom prata färdigt och säger sen: "Fuck off".

Jan Aghed

Fotnot. Söndagen den 16 mars spelar Steve Earle på Kulturbolaget i Malmö.
Gå till toppen