Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Sanningen om Vietnamkriget

Ellsbergs memoarer avslöjar presidenternas dubbelspel

Söndagen 13 juni 1971 orsakade New York Times stor politisk dramatik i USA med de första utdragen ur en topphemlig redogörelse, beställd av försvarsdepartementet i Washington, för den amerikanska inblandningen i Vietnam åren 1945-68. Sammanlagt en sjutusensidig dokumentsamling som genast blev kallad "the Pentagon Papers" och exponerade drygt två årtiondens rutinmässigt dubbelspel från fyra administrationers sida för att dölja avtalsbrott, lögner om truppminskningsplaner och ett tvärtom ständigt utökat militärt ingripande och upptrappat krig i syfte att till varje pris förhindra en självständigt vietnamesisk nation under kommunistiskt styre.


I Vita huset reagerade president Richard Nixon på den inledda publiceringen av Pentagonpapperen med raseri och panik. Visserligen var den sensationella historia som de skildrade avslutad innan han övertog makten. Men om hemlighetsstämplade planer och beslut på högsta nivå plötsligt kunde dyka upp på tidningars förstasidor, hur säkert var då hans eget hemlighetsmakeri - som endast några år senare, efter avslöjanden om korrupt maktutövning satt i system och hemliga bombningar av Laos och Kambodja för att tvinga Nordvietnam till underkastelse, skulle snärja honom i Watergateskandalen och störta honom från presidentposten?


Ett hektiskt letande efter läckan började. FBI nådde snabbt slutsatsen att den skyldige var Daniel Ellsberg, en Harvardutbildad ekonom, före detta marinkårslöjtnant och försvarsanalytiker hos Rand Corporation, en idébank som bedrev sekretessbelagd forskning för regeringens räkning. Han hade själv hjälpt till med att skriva försvarsdepartementets komprometterande historia om Vietnamkriget.


Nixon försökte få Högsta domstolen att blockera vidare publicering, ett författningsstridigt ingrepp i yttrandefriheten som avvisades av en majoritet av de höga juristerna. Medan Vita huset lät åtala Ellsberg och hans kollega och medhjälpare Anthony Russo i en federal domstol för konspiration och spioneri lyssnade presidenten desperat till sin tjänstvilliga stabs kreativa idéer om hur "förrädaren" kunde skandaliseras. Som en liten uppvärmning inför det Watergateinbrott som kom att leda till Nixons fall bröt sig stabens hantlangare in på Ellsbergs psykiaters kontor i Los Angeles i hopp om att hitta journaler som kunde smutskasta patientens karaktär, i bästa fall även besvärande material om doktorn själv varmed denne kunde inspireras att vittna mot honom i rättegången.


Kontorsinbrottet gav ingenting. Enligt den memoarbok som Ellsberg nu trettio år efteråt gett ut, "Secrets: A Memoir of Vietnam and the Pentagon Papers", skickade presidentens män dessutom exilkubanska råskinn och veteraner från Grisbuktsfiaskot till en antikrigsdemonstration i Washington för att "knäcka benen" på den åtalade, som tills vidare var på fri fot mot borgen. Misshandeln uteblev på grund av risken för att de inte skulle kunna undkomma i trängseln.


Ellsberg hade bytt sida. Hur det gick till, en utdragen och smärtsam process av djupnande tvivel och moraliskt ställningstagande, är fängslande läsning. Där är hans första fullständiga tjänstgöringsdag vid Pentagon i augusti 1964, då jagaren USS Maddox larmade Washington från Tonkinbukten om att den utsatts för en vietnamesisk torpedattack. Sedan president Lyndon Johnson sagt till nationen i tv att fartyget varit ute på rutinpatrullering på internationellt vatten och att attacken därför var oprovocerad och sedan beordrat hangarfartyget Ticonderoga till flygräder mot Nordvietnam lyckades han övertala senaten och representanthuset att godkänna en krigsförklaring. Men Pentagons egen dokumentation klargjorde för Ellsberg att Tonkinhändelsen till största delen var uppdiktad. Maddox hade varit på hemligt uppdrag långt inne på vietnamesiskt territorialvatten. Om torpedattacken överhuvudtaget ägt rum hade den provocerats av USA som förevändning för ett amerikanskt angrepp.


Från början hade Ellsberg ändå accepterat den amerikanska interventionen, om än under gnagande skepsis. Han beskriver med vilken iver han en gång samlat förmenta bevis på vietnamesiska kommunisters grymheter som skulle kunna användas för att rättfärdiga massiva bombangrepp både i norr och söder. Men två års frivilligtjänst som skytteplutonsbefäl och observatör i Vietnam gjorde totalt slut på föreställningen om krigets effektivitet och berättigande, samtidigt som hans egna ögons vittnesbörd fyllde honom med avsky för det lidande USA tillfogade vietnamesiska folket. Då han efter hemkomsten fick privilegierad, direkt tillgång till Pentagonpapperen såg han fotostatkopieringen av dessa, i största hemlighet och stress natt efter natt, vecka efter vecka, på en väns reklambyrå, och kopiorna till New York Times och efterhand till arton andra stora tidningar som en patriotisk handling till stöd för den dag för dag växande antikrigsrörelsen.


Berättelsen om detta är dramatisk och spännande. Uträkningen var att de avslöjade dokumenten skulle förmå amerikanska folket och kongressen i Washington till slutsatsen att Nixon ämnade upprepa samma bedrägliga krigspolitik som sina föregångare. Vilket också skedde.

Medan utdrag publicerades i Washington Post och Boston Globe gick Ellsberg under jorden. Efter tolv dagar överlämnade han sig till FBI. Om rättegången resulterat i en fällande dom skulle han ha varit kvalificerad för villkorlig frigivning tidigast år 2008. Men under trycket av Watergateskandalen och dess alla exempel på Nixonadministrationens kriminella maktmissbruk hade domaren till sist inget annat val än att avbryta och ogiltigförklara rättegången.


I kölvattnet på Ellsbergs memoarer har Henry Kissinger, Nixons nationelle säkerhetsrådgivare och utrikesminister, gett ut en bok med sin egen historieskrivning om USA:s Vietnamkrig. Enligt en kritisk recension i brittiska Guardian Weekly försvarar den nu 80-årige fredspristagaren - helt visst Nobelprisens mest perversa skämt - utvidgningen av kriget till Laos och Kambodja och den intensifierade bombningen av Nordvietnam, frånsäger sig allt ansvar för att kriget gick snett och lägger skulden på den liberala pressen och antikrigsrörelsen.


Det är samme man som viskade i Richard Nixons öra att Ellsberg, som han kallade för "Amerikas farligaste man", hade "underliga sexuella vanor", "utnyttjade narkotika" och brukade ha sex med sin hustru i deras barns åsyn. (Se Anthony Russos "The Arrogance of Power: The Secret World of Richard Nixon", sid 385).

Som Mark Twain rekommenderade: "Sanningen är dyrbar. Använd den sparsamt."

Jan Aghed, filmkritiker

FAKTA

Boken
Daniel Ellsberg
Secrets: A Memoir of Vietnam and the Pentagon Papers. Viking.
Gå till toppen