Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Den ihjälkramade kvinnokampen

Det har gått 37 år sedan Grupp 8-pionjären Barbro Backbergers "Det förkrympta kvinnoidealet" gavs ut. Vad har egentligen hänt sedan dess, frågar Cristine Sarrimo efter att ha läst nyutgåvan av Backbergers pamflett.

Historien om 1970-talets kvinnorörelse börjar nu äntligen att skrivas. Lagom till den internationella kvinnodagen den 8 mars kom Gunilla Thorgrens självbiografiska berättelse "Grupp 8 & jag", och i samma veva ges Barbro Backbergers "Det förkrympta kvinnoidealet" från 1966 ut på nytt.


Både Backberger och Thorgren var med i den allra första Grupp 8-enheten som bildades hösten 1969 i Stockholm. Föga anade dessa åttor vilket starkt genomslag de skulle få när de 1970 bestämde sig för att bli en öppen organisation och gå ut och rekrytera medlemmar. Tillströmningen var över förväntan och alla de lokalgrupper som bildades fick så småningom en stor opinionsbildande betydelse. I Lund/Malmö kallade man sig för Kvinnoligan.


Hierarkiska organisationer förknippades med patriarkatet, istället skulle alla som kände sig manade välkomnas att arbeta på lika villkor. Kvinnorörelsen blev därför en helt ny kulturrörelse. Flera kommer säkerligen ihåg utställningarna, skivorna, böckerna, Kvinnobullen ... Detta om något blev en ny offentlighet, skapad av kvinnor för kvinnor. Något liknande har aldrig skådats menar Thorgren i sin bok, men detta stämmer inte. Vid varje tillfälle då kvinnorörelsen tagit sig ton har det varit en livsnödvändighet att gå ut i offentligheten. Då den manligt styrda inledningsvis ofta varit stängd, har det enda alternativet varit att skapa sig en egen.


Medelklassmännen inom den nya vänstern pläderade insnärjda i marxistisk teori för solidaritet med det arbetande folket, ett folk de sällan träffat i verkligheten, och hade endast undantagsvis någon förståelse för kvinnornas situation. Flera kvinnor har vittnat om svårigheten att verka i den manligt styrda vänsterrörelsen. Feministerna anklagades för att splittra klasskampen med sitt snack om att kvinnor oavsett klasstillhörighet hade något gemensamt. Så snart proletariatet segrat, befrias även kvinnorna, menade männen.

Till dess ville de dock gärna ha en vän varelse hemma som stöttade dem i kampen för det kommande lyckoriket. Därav nödvändigheten för kvinnorna att formera en egen grupp och politisera kvinnors av tradition vårdande roll. Det personliga var politiskt.


Kvinnorna visste vad de talade om när de talade om förtryck och stängda dörrar; de behövde inte proletariatet som självbespeglande projektionsyta. Det räckte förmodligen att bli reducerad till den eviga kaffekokerskan vid stormötena.

Eva Mobergs liberala utspel 1961, "Kvinnors villkorliga frigivning", blev startskottet för den nya kvinnorörelsen men hon förespråkade reformer och individuellt ansvar, inte revolution. Här gick en ideologisk vattendelare mellan vänstern och de liberala och konservativa. Kampen för fri abort och barnomsorg åt alla, kritiken av porrindustrin och förnedrande reklam var ledstjärnor som förenade oavsett politisk färg. Det var medlen man tycktes vara oense om, inte målet.


Marxisten Backbergers polemiska pamflett "Det förkrympta kvinnoidealet" blev en av de första radikala upptakterna till det som komma skulle. Hon går ut stenhårt: de flesta kvinnor i vår kultur är passiva medelmåttor som hjärntvättas av samhällets normer och de ideal damtidningar, skönlitteratur, sexualrådgivningsböcker förmedlar. Visst gör Backberger skarpa iakttagelser, inte minst av veckopressen, men hennes mörka syn på kvinnors offerstatus är förlegad. Det är inte många kvinnor som finner nåd inför hennes blickar, och man undrar stillsamt hur någon överhuvudtaget orkar resa sig mot denna domedagsartade övermakt.


Så här i efterhand ställer man sig förstås frågan vad alla dessa passionerat engagerade och stridslystna åttor åstadkom?

På ett politiskt plan hände mycket: fri abort, ny föräldraförsäkring, den stora utbyggnaden av den offentliga sektorn. 1972 höll Olof Palme sitt berömda kvinnotal och stödde flera av de punkter åttorna hade på sitt program och 1971-72 kom barnstugeutredningen. Det ironiska är att åttorna själva var kritiska mot det statsbärande partiets kvinnosatsning. En rörelse med ambitionen att vara obunden vill förstås inte bli ihjälkramad av pappa staten. Men ändå blev det så.


Och där står vi idag: Var det odelat positivt att 1960-talets hemmafruar hamnade i låglönefällan i en offentlig sektor som tilläts växa ohämmat, att valfriheten skyfflades ut och ersattes med ett beroende av staten som nu kallas för tärande och skall avvecklas?

Pappa staten ger och tar med samma varma hand, och kvinnorna blir kvar

på fel plats med tomma fickor medan maktens män susar vidare mot nya djärva mål. Nu heter de Marknaden och Penningen.


Murarskjortan, snickarbyxorna och skägget har bytts ut mot Armani, plastkort och slätrakad haka, och tidningarnas rubriker ropar att åttorna minsann var snygga tjejer! Du får vara både sexig och feminist! Tack, det värmer, när lika lön för lika arbete fortfarande är en chimär, och en bråkdel kvinnor sitter på maktpositioner. Det är dags för de riktigt fula flickornas befrielsekamp som skiter i om naglarna är röda.

Cristine Sarrimo

lektor vid Malmö högskola, området för konst, kultur och kommunikation

FAKTA

BOKEN
Barbro Backberger
Det förkrympta kvinnoidealet. Pocky.
Gå till toppen