Lund

Hon räddar konst för framtiden

Varje vardagsmorgon går privatpersonen Christin Boris-Möller ut genom ytterdörren på Solgården utanför Vallkärra. 30 sekunder senare går målerikonservator Christin Anderberg in i sin ateljé i en annan byggnad på samma gård. Arbetsdagen har börjat.

Christin Anderberg. Foto: Ola Nilsson.
VALLKÄRRA. Att skilja på det privata och arbetet är viktigt för henne. Därför går hon inte hem på lunchen, utan äter den i sin ateljé.


- Jag tycker att det är förfärligt när arbete och hemliv flyter in i vartannat, konstaterar hon.


Som målerikonservator hade hon etablerat sig under namnet Anderberg. Därför valde hon att behålla det i sitt yrke när hon gifte sig med kocken och cateringföretagaren Jan Boris-Möller.


-Jag startade firman 1990, då luften just hade gått ur finansmarknaden och det inte fanns lika mycket pengar som tidigare att lägga på att rädda och ta hand om tavlor. De första åren blev tuffa.


Periodvis extraknäckte hon med annat, till exempel på en pizzeria, för att få ekonomin att gå ihop, men numera klarar hon sig utan sidoinkomster.

Egentligen hade Christin Anderberg inte tänkt sig att starta eget, men hon ville av privata skäl stanna kvar i regionen. Eftersom det inte fanns några konservatorstjänster i södra Sverige hade hon inget annat att välja på.

Intresset för att restaurera tavlor väcktes 1982 när hon började läsa konsthistoria i Lund och docenten Bo Ossian Nilsson föreläste om vikten av att ta hand om vårt kulturarv.


- Jag fick en insikt om att allt förfaller och försvinner, att vi måste leva med förgängelsen. Men det finns konstverk som man vill kunna komma tillbaka till. Där kan jag göra skillnad. Jag känner fortfarande en stor tillfredsställelse över att göra en insats för att andra ska kunna glädjas åt tavlor i framtiden.

Som målerikonservator kan hon minska en tavlas känslighet och försena nedbrytningsprocessen, men det arbetet gör inte mycket nytta om tavlan sedan placeras i samma omständigheter som den for illa i.


- Konst och arkitektur får människor att må bättre. Vi påverkas oerhört av de former och färger som finns omkring oss. Det borde vara självklart för staten och kommunerna att se till att vårda detta, tycker hon och påpekar att mycket konst förvaras i magasin som inte alls uppfyller kraven på lämplig miljö.

Hon är född och uppvuxen i Malmö, men flyttade med föräldrarna till Hjärup, innan hon började läsa i Lund. Först engelska - "därför att det alltid kan vara bra att ha " - och sedan konsthistoria.


När hon förstått att det var målerikonservator hon ville bli varvade hon studier i konstvetenskap och arkeologi med jobb hos olika konservatorer i Lund och praktik på Moderna museet i Stockholm.


1987 påbörjade hon sin tvååriga konservatorsutbildning på "Instituto per l´Arte e il Restauro" i Florens. Efter sin examen praktiserade hon i danska Nationalmuseets konserveringsateljé innan hon startade sin firma.

Men studierna är inte avslutade för det. Arbetet kräver ständigt att hon förfinar och utvidgar sina kunskaper. Den stora utmaningen är den samtida konsten.

- Där finns det mest att göra. Det är mer expressivt och konstnärerna blandar ofta material som inte borde blandas eller som bryts ned snabbt. Då måste jag och ägaren bestämma hur lång livstid som är lämplig att satsa på.


Ett alternativ kan var att endast tänka på det preventiva: Hur konstverket förvaras och hanteras: att det inte utsätts för solljus eller förändringar i luftfuktigheten och att det packas in noga vid transporter. Det är sådant som även gemene man borde tänka på för att skydda sina tavlor.

- Och upphängningsanordningen. Det är bra att då och då kontrollera att snöret inte är på väg att gå sönder, tillägger Christin Anderberg.


En konservators arbetsuppgifter består av två viktiga delar: att konservera, det vill säga stoppa eller fördröja nedbrytningsprocessen, och att restaurera, vilket innebär att försöka återföra konstverket till ursprungsstadiet.

När vi besöker hennes ateljé finns flera tavlor framme. En ligger på tork efter impregnering. Hon försöker samtidigt rädda det som räddas kan av ett par brandskadade tavlor med stort affektionsvärde för ägaren. På ett staffli står ett stilleben där det skadade färgskiktet ska retuscheras och få ny gnista.


Hon brukar ha minst två och ofta flera arbeten på gång samtidigt. Då slipper hon sitta sysslolös när processen kräver torktider och kan också variera arbetsställningen. Annars kan hennes stillasittande jobb slita hårt på ryggen.

Hunden Ludde, 13 år, håller henne sällskap. I byggnaden finns dessutom papperskonservator Anna Cerlander och snickaren Jan Andreasson.

- Jag har jobbat helt ensam förut och det var verkligen tråkigt. Att ha andra i närheten är så skönt!


På fritiden tar hon ridlektioner och håller även på att utveckla ett passionerat trädgårdsintresse.

- Folk tror att när man håller på med tavlor så är man konstnärlig dygnet runt, men jag målar inte alls längre. När jag är ledig vill jag göra något helt skilt från arbetet, som att gräva, räfsa eller plantera.

Annars har förstås familjen med maken Jan och femåriga dottern Emma högsta prioritet. För att hinna med sitt liv har Christin Anderberg dragit ned på det sociala umgänget. Men har man bra vänner så finns de kvar även om man inte kan träffas hela tiden, påpekar hon.


Hon har inga planer på att byta karriär, utan trivs utmärkt som målerikonservator och ser sig själv i den rollen fram till pensionen.

- Det är så stimulerande. Ingen tavla är den andra lik, säger hon.
Gå till toppen