Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Visst var det ett mirakel

Det var matchen med alla tänkbara ansikten. Det var hopp och förtvivlan, det var taktiska mönster som flög all världens väg, det var tuta och kör, uppvisningar i världsklass av Forsberg, Sundin och Selänne, finsk förtvivlan och till slut en otrolig svensk idrottsbragd. Vilken av klichéerna skall vi ta?
Miraklet i Helsingfors!

MALMÖ. Jag vet inte om det finns motsvarigheten till upphämtning i den svenska hockeyhistorien, jag hinner inte i detta brinnande, sena ögonblick ta reda på det heller och för övrigt bryr jag mig inte om vilket.

En sen kväll som den här får man vara glad om man kan hålla ordning på bokstäverna.

Vilken match!


Det var som att tappa sitt käraste smycke mitt i öknen - och hitta det igen. Sverige hade ju förlorat. Sverige hade ett tag varken målvakt eller försvarsspel, finländarna snurrade runt, for fram som isjakter i 100 sekundmeters medvind, ångade på med ett självförtroende som såg ut att kunna bära dem till VM-guld. Vem trodde på Sverige vid 1-5?

Jag hade redan bestämt mig för att skriva, att nu har vi väl sett nog av Hardy Nilsson och hans Big Ice Hockey, nu har vi väl fått ännu ett bevis för hur överskattad han är, hur hopplöst otillräckligt hans hockeysystem är. Och Salo, arme Salo.


Det där kan vi lägga ner nu. Det är möjligt att det var spelarna själva som vände på steken. Det lät ju så på Jörgen Jönsson, den fullständigt suveräne Jörgen Jönsson, matchens nyttigaste spelare, när han skulle förklara upphämtningen till 4-5 efter två perioder.

Ingen organisation, bara tuta och kör. Improvisation, lite nya inslag i det genomskådade svenska taktiken som finländarna hade tagit loven av i mittzonen. Kanske var det lite spelarrevolt bakom den här triumfen.

I varje fall fick vi se hockey i världsklass. Sundin med sin patenterade backhand och, förstås, Peter Forsbergs 5-5-mål som väl blir en länk i den långa rad av bravurnummer som bildar hans egen kedja av guld.

Ett fullständigt sagolikt nummer, ett mål tillverkat med all den konstnärliga förmåga som bara Forsberg, och ytterst få andra världsspelare, har men också i kraft av en enorm vilja som fick smärtan att ge vika.


Det syntes i blicken, i kroppsspråket på både Forsberg och Sundin att detta var vad de velat uppnå. De vet våra krav, de känner till förväntningarna, det upplever de här dagarna någonting som bara kan förunnas dem de gånger deras klubblag sviktar i Stanley Cup. Nu hade de sorterat undan de blandade känslorna, det tar några dagar, och nu spetsade de ett lag som kan sälla sig till några andra klassiska upplagor av Tre Kronor.

Fast för detta krävs förstås lite mera än en semifinal.

För Finland är fallet tungt. Finland har aldrig på hemmaplan slagit Sverige i VM, nu hade de ett kraftigt NHL-spetsat lag, full fart, ledningen med 5-1, 13 000 vilt skrikande hemmafans bakom ryggen - men slutade spela ishockey.

Det som inte kunde hända hände.
Gå till toppen