Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Voice of America

Norman Mailer fyllde åttio för några månader sedan. Tidskriften Newsweeks födelsedagssummering av allt han hunnit med efter debutromanen "De nakna och de döda" år 1948 vittnade även i sin lakoniska form om en imponerande mångsidig energi.

Han har författat ytterligare trettioen böcker, två gånger vunnit Pulitzerpriset, regisserat fyra filmer, skrivit tio filmmanus, fått tio barn med sex fruar, drivit en kampanj för att bli borgmästare i New York och haffats av polisen sedan han knivhuggit hustru nummer två.


Ett spektakulärt offentligt liv med stridslystna tv-framträdanden, lindrigt nykter debattmedverkan och diverse Hemingwayinspirerat machononsens hör också till bilden - ett slöseri med krafter som gett det innehållsrikaste, mest riskvilliga och samhällsanalytiskt mest djupborrande författarskapet i efterkrigstidens amerikanska skönlitteratur och reportageprosa en ojämn kvalitetsnivå.

"The Deer Park", "An American Dream", "Why Are We in Vietnam?", "The Armies of the Night", "Miami and the Siege of Chicago", "The Executioner's Song", "Harlot's Ghost" och "Oswald's Tale: An American Mystery" är tunga exempel på hans djärva satsningar och betydelse. (Originalen, menar jag. Mailer har använt och tänjt ut amerikanskans uttrycksrikedom på ett sätt som ingen svensk version någonsin gjort rättvisa.) Det finns fler. Allt sammantaget uppkommer frågan om han inte borde betraktats som en seriös kandidat till ett ännu mer prestigefyllt pris än Pulitzer, det vill säga om inte en grupp dönickar till akademiledamöter tills det blivit för sent demonstrerat en brist på omdöme liknande norska stortingets beträffande Henry Kissinger.


Ännu en roman håller på att bli till. Han fortsätter att skapa. Bredvid hans grandiosa självförtroende, som knappast kan överraska några lojala läsare och gjort honom till ordförande på livstid i Norman Mailers fanklubb, kommer stolthet över en sedan länge etablerad arbetsetik och arbetsdisciplin tydligt fram i "The Spooky Art", den bok han gett ut till åttioårsdagen. Innehållet är en serie pedagogiska reflektioner om författarkallet - "Den kusliga konstarten" - och skrivandet, valda ur fyra årtionden av intervjuer, essäer, föredrag och andra källor.

Det allra mesta har redan stått på annat håll i Mailers produktion, och har man följt den kan känslan av "déjà lu" då och då bli ansträngande. En del nyskrivet material utgör bindväv mellan avsnitt eller tillägg till något tidigare publicerat. I bokens första hälft delar han frikostigt ut råd till unga författare genom exempel från sin egen praktik. Till det som är väl värt en omläsning hör inblickarna i skrivprocesserna på "De nakna och de döda" och "Hjortparken". I "The Last Draft of 'The Deer Park' " från samlingsvolymen "Advertisements for Myself", 1959, skildras hans kamp för en egen berättarröst och sin romans integritet mot förläggare, deras räddhågade opportunism, censurkrav och jurister och mot självtvivel, drogmissbruk och sömnlöshet. Under arbetet på debutromanen brukade han konsultera Thomas Wolfe och Leo Tolstoj. "Jag läste dem inte varenda dag, men de låg på mitt skrivbord och de var perfekta för det jag behövde, särskilt Tolstoj.


Tonen i 'Anna Karenina' var fantastiskt bra för 'De nakna och de döda'. Och sen fanns Wolfe där för att få upp ångan i beskrivningarna. Om jag behövde en tropisk solnedgång eller doften från djungeln hade jag Wolfe. För karaktärerna Tolstoj."

För en prosakonstnär med Mailers aggressiva tävlingsmentalitet, ett arv efter idolen Hemingway som ständigt skröt om hur många ronder han lyckats stå upp och rent av vinna mot Flaubert, Stendahl och Tolstoj, är hans skarpsynt underbyggda värderingar av andra författare, mestadels i bokens andra hälft och särskilt av dem som likt honom själv fick sitt genombrott efter andra världskriget, Saul Bellow, Truman Capote, James Jones, William Styron, senare William Burroughs, Joseph Heller, Kurt Vonnegut och Philip Roth, påfallande generösa.

Stick i stäv mot litteraturkritiskt mode har Mailer alltid hyllat Ernest Hemingway. "Hans stil influerade hela generationer av oss andra. Jag skulle vilja påstå att han upptar själva centrum av amerikansk skrivkonst." I toppen av Mailers litterära panteon återfinns också Henry Miller. "Skulle böcker så olika som 'Den nakna lunchen', ' Portnoys besvär', 'Rädd att flyga' och 'Why Are We in Vietnam?' ha blivit så väl mottagna (eller lika fria i sitt språk) utan den konstbevattning som Miller gav amerikansk prosa? Med undantag för Hemingway har han kanske haft det största stilmässiga inflytandet av alla."


Som litteraturpedagog kan Mailer förmedla njutningen i att läsa med smittsam entusiasm, parad med skarp iakttagelseförmåga rörande litterär påverkan. En obetalbart kvick och manipulativ essä diskuterar "en vidunderligt begåvad karl från Mellanvästern som haft djärvheten att skriva en historisk roman om Mississippifloden som den kan ha tett sig för ett och ett halvt sekel sedan". Denne unge författare har lärt sig av Sinclair Lewis, John Dos Passos och John Steinbeck, lånat från William Faulkner, absorberat mycket från Vonnegut och Heller, fått en del av sin känsla för pikaresken från Bellow och här och där lyft saker från J D Salingers "Räddaren i nöden", James Dickeys "Den sista färden" och Mailers Vietnamroman. Som helhet en bok som sida för sida representerar det allra bästa i modern amerikansk romankonst.


Essän skrevs till 100-årsminnet av Mark Twains "Huckleberry Finns äventyr", utgiven 1884. Nästan tjugo år senare hittar Mailer, frånsett några pliktskyldigast vänliga rader om Joyce Carol Oates och Toni Morrison, föga gott att säga om övrigt amerikanskt romanförfattande. Nyare eller yngre skribenter tycks han inte ha ägnat något större intresse. Men kritikerframgången för Jonathan Franzens "Tillrättalägganden" gjorde honom nyfiken. Visserligen anser han att denne skriver ypperligt mening för mening och äger möjligheter att bli "en betydande författare på en mycket hög nivå". Men ännu dominerar nykomlingens negativa drag: personskildringen är endimensionell och full av upprepningar, och den sida är sällsynt som inte kunde vara fem till tio rader kortare. Slutsats: "Bellow & Co kan fortfarande vila på sina gamla lagrar."


"The Spooky Art" utmynnar i en dyster syn på den amerikanska romanens framtid. Enligt Mailer är den inte längre lika väsentlig i människors kulturella liv som förr. Filmen och televisionen har ersatt den, och författarna själva har förlorat känslan av att de gör någon skillnad. "Man kan frukta att den seriösa romanen om hundra år kommer att ha samma förhållande till seriösa personer som versdramat i fem akter har i dag. Den djuplodande romanen kommer att bli en kuriositet, långtifrån vad stort berättande erbjöd en gång. Var skulle England befinna sig nu utan Shakespeare? Eller Irland utan James Joyce och Yeats? Om någon undrar vem som har den sortens inflytande i dagens Amerika skulle jag svara: Madonna."

Jan Aghed

filmkritiker
Gå till toppen