Ledare är båtbyggaren Håkan Altrock och arkeologen Mats G Larsson, som skrivit flera böcker om vikingarna i österled, är vetenskapligt ansvarig.

Bakgrunden är uppgifterna om sveahövdingen Ingvar, som skulle ha lett ett stort svenskt vikingatåg ända ner till Särkland, dåtidens namn på områdena kring Kaspiska havet.

- Ingvar den vittfarnes saga är sen, nedskriven på 1300-talet och den har en del övernaturliga inslag med drakar, säger Mats G Larsson. Språket är isländska men den kan gå tillbaka på ett latinskt original, författat av Odd munk i slutet av 1100-talet. Denne munk är känd som författare av en version av sagan om Olav Tryggvason. Men Ingvarsagan har säkert en historisk kärna.

Förstahandskällor är inskrifterna på Ingvarstenarna, ett 30-tal runstenar, där det uppges att den som stenen rests till minne av "dött österut i Särkland".

Av dem finns ett 30-tal, de flesta i Sörmland och Uppland, men också i Västmanland och Östergötland ända upp till Sundsvall.

- Där har nyligen en sten identifierats som en Ingvarssten av en forskare, säger Mats G Larsson, som undersökt den historiska bakgrunden till den stora expeditionen:

- Den organiserades sannolikt på order av kungen som då hette Anund Jakob, en av sönerna till Olof Skötkonung. Ingvar själv var kanske son till kungens halvbror Emund den gamle. Med ledning av runinskrifterna och beräkningar om Sveriges dåtida folkmängd har jag slutit mig till att Ingvar fått med sig mellan 500 och 1000 man på sina skepp, som var ganska små.

För nästan 10 år sedan täcktes början av vägen av vikingaskeppet "Aifur", som seglade från Sigtuna till Novgorod över Östersjön via Neva, Ladoga och floden Volchov.

Två år senare fortsatte "Aifur" över sjön llmen nära Novgorod via Lovat och andra småfloder till Dvina. Till Dnjepr nådde man fram efter att ha dragit fartyget över sex mil på land, något vikingarna ofta fick göra. Då tidsschemat inte kunde hållas, fick resan avbrytas i Gammalsvenskby, där ett svenskt företag Sumak nu är verksamt.

Men redan året innan hade Larsson och Altrock rekognoscerat i Georgien, där Ingvarståget mötte sitt sorgliga slut. En georgisk krönika meddelar nämligen att en här på 3 000 varjager år 1040 kom till byn Bashi på floden Rioni. Varjagerna, som är den ryska beteckningen på vikingarna, var några av dåtidens bästa legosoldater och här hjälpte de en georgisk kung i kampen mot en upprorisk vasall.

- Här upptäckte jag att passen mellan flodsystemen, där båten måste dras över land, inte var så höga, som jag hade trott, säger Larsson. Men "Aifur" var för tung och klumpig.

"Himingläva" (som är namnet på en våggudinna i den nordiska mytologin) är längre men smäckrare och lättare än sin föregångare. Nu ligger den i Sollenkroka i Stockholms skärgård men redan förra sommaren gjorde den sin premiärseglats med Håkan Altrock och Mats G. Larsson ombord.

Nu jagar föreningen "Vittfarne" sponsorer till den fortsatta resan, som är indelad i sju etapper om två veckor vardera. Ombord på fartyget finns nio man och dessutom folk till följebilen:

- De som nappar på det här är äventyrare i positiv bemärkelse, anser Håkan Altrock. Ett viktigt inslag är att de måste fungera ihop socialt i jobbiga situationer. De som tidigare deltagit har olika bakgrund men en förenande länk är att de är intresserade av historia.

Efter färden genom Dnjeprs delta seglar "Himingläva" längs Ukrainas kust mot Krim. Om fartyget kan komma fram i de grunda Zivasjsjöarna öster om det smala näset som avgränsar halvön, tar man den vägen ut i Azovska sjön och vidare genom Kertjsundet.

Annars rundar man Krim men med en så pass liten båt som vill man helst undvika den öppna sjön.

- Det kan vara problem att segla längs Abchaziens kust, eftersom sträckan är för lång för att passeras på en dag, tror Altrock. Abchazien bröt sig loss från Georgien i början av 1990-talet vilket ledde till inbördeskrig.

Mats G. Larsson har däremot inte fått några informationer om oroligheter i utbrytarrepubliken från den svenske konsuln i Georgiens huvudstad Tbilisi.

Till Kaspiska havet tar man sig genom att dra båten mellan Rionis och Kuras flodsystem. Kura rinner ut i Kaspiska havet söder om oljestaden Baku, Azerbajdjans huvudstad.

- Baku fanns redan på den här tiden. Det nämns första gången på 900-talet, och naftan användes bland annat till de eldRastare, som sattes in mot Ingvars skepp. Staden och de andra bosättningarna vid Kaspiska havets kust var muslimska och Iydde under kalifatet i Bagdad.

Hur gick det då för Ingvar och hans män? Säkert är att få återvände efter den långa resan. Sagan uppger att de dog av en farsot, orsakad av en skara förföriska kvinnor, som besökte deras läger.

- Kanske rörde det sig om dysenteri, som sprids genom förorenat vatten och frukt, tror Mats G. Larsson. Dessutom förvärrades var läget av att det antagligen var sommar och att nordborna var ovana vid den starka hettan.