Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bataljonen ett vägskäl för försvaret

Ett trendbrott i Sveriges internationella åtaganden.
- Den första Bosnienbataljonen var så långt från cykeltolkning och hästar man kan komma. Bataljonen blev det konkreta beviset på försvarets omsvängning.
Det säger Anders Björck som 1993 var landets försvarsminister (m).

STOCKHOLM. - För oss var det självklart att skicka ut soldater. Det var en sorts kvalitetsgranskning, ett kvitto på att vårt ledarskap var rätt och att utbildningen av de värnpliktiga var rätt.

Det säger Bengt Gustafsson som var överbefälhavare, ÖB, då.


Bägge lovordar det politiska och militära samarbetet den gången.

- En uppvisning i politisk och militär snabbhet, enligt Anders Björck.


Bengt Gustafsson tillsatte bataljonschefen Ulf Henricsson redan i slutet av april 1993, trots att det varken fanns en förfrågan från FN eller något formellt regeringsbeslut. Han i sin tur rekryterade fler chefer och soldaterna utbildades fortfarande utan formella klartecken.


Kriget pågick för fullt i Bosnien och diskussionerna gick höga om vilken utrustning bataljonen skulle ha. Danske försvarsministern Hans Haekkerup (s) erbjöd ett helt stridsvagnskompani med 120 man och elva vagnar.

- Kritikerna menade att med en sådan beväpning så skulle vi provocera. Urdumt, säger Bengt Gustafsson.


Varken Bengt Gustafsson eller Anders Björck var dock tillfreds med den geografiska placeringen av bataljonen.

- Tuzla var ju längst inne i landet och svårast att ta sig ifrån om det skulle skorpa till sig riktigt, säger Bengt Gustafsson.


Med den placeringen var de danska stridsvagnarna mer än välkomna av svenskarna.

Fast stridsvagnarna lät vänta på sig.

Större delen av bataljonen, nära 1 000 man, utrustning inklusive stridsvagnar, pansarbandvagnar, hjullastare, lastbilar och allt annat, skulle fraktas per järnväg ner till Serbien. Därifrån skulle allt passera en av fronterna där Bosnienserberna kontrollerade den enda möjliga överfarten; bron i Zvornik över floden Drina.


Överfarterna tog tid, lång tid och stridsvagnarna

kom inte ens in. I stället gjorde dessa en lång rundtur till Italien där de per båt landsattes i den kroatiska hamnstaden Split. Inte förrän i slutet av februari 1994 var stridsvagnarna på rätt plats i Bosnien.


Dramatiken, beskjutningarna, flyktingarna - soldaterna var med om det mesta som inte kan kallas normalsvensk vardag. Krig skapar minnen, både goda och mindre goda.

- Före BA01 pratades det aldrig om någon debriefing, om behovet av att ta hand om soldaterna psykiskt. Jag är förundrad över att ingen hade tänkt på det tidigare, säger Bengt Gustafsson.
Gå till toppen