Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Från lumpen till blodigt allvar

- Jag drömde långt innan att jag kom med. Sedan blev det så på riktigt.
Niklas Karhatsu var på väg mot muck från P7 våren 1993. För honom och de flesta andra väntade arbetslöshet. Så kom möjligheten att åka till Bosnien.

- Men jag sökte förstås äventyret också. Och så passade det militära livet mig. Inte så jag ville bli officer men jag gillar ordning och reda.

Niklas Karhatsu var en av bataljonens yngsta soldater, fyllde 20 år nere i Bosnien.

Han fick belöningsmedalj för "stort personligt mod" för att han under granatbeskjutning försökte rädda en dödligt sårad bosnier.


Så här tio år efter är det ändå inte just denna händelse som etsat sig fast.

- Nej, det är i stället när vi blev beskjutna på Vijakahöjden alldeles i början. Jag reagerade så konstigt. Där stod jag och rökte och klev bara åt sidan när kulorna visslade om öronen. Det tog ett tag att fatta att det faktiskt var allvar.


Niklas Karhatsu umgås fortfarande med några från den tiden.

- Man kommer varandra så nära när allt omkring en är så tufft.


Han ingick också i den svenska styrka som avlöste franska alpjägare på Igmanberget utanför Sarajevo i februari 1994. Strax dessförinnan hade en granat dödat många civila på marknadsplatsen inne i centrala Sarajevo. Nato ställde ultimatum; alla tunga vapen skulle dras minst 20 kilometer bort från Sarajevo. Bland annat från Igmanberget. Om inte, skulle Nato flygbomba.

- Då kändes det verkligen som man var i händelsernas centrum.


Efter några år här hemma gjorde sig rastlösheten påmind.

Niklas Karhatsu åkte till Bosnien igen, sommaren 1996 med den sjätte bataljonen. Då var freden knappt ett halvår gammal.

- Det var en mycket speciell känsla att kunna åka omkring fritt, att komma tillbaka till alla ställen och att komma in där det tidigare var spärrat.


I höst fyller Niklas Karhatsu 30 år. Han säger att han är för bekväm för att göra några fler utlandstjänstgöringar. Fast Kongo lockade.

- Och så kan det ju dyka upp något nytt, något spännande.


Inte heller han ångrar den första resan för tio år sedan.

- För mig känns det fortfarande väldigt positivt. Jag har inga negativa flashbacks, jag drömmer inga mardrömmar. Det viktigaste är nog att jag faktiskt vågade åka.
Gå till toppen