Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Uppdrag: skapa fred

Det är tio år sedan den första nordiska FN-bataljonen skickades till krigets Bosnien. Till helgen är den svenska delen av bataljonen inbjuden till försvarets internationella centrum Swedint i Södertälje.

BA01 döptes styrkan till och för första gången sedan Kongokrisen på 1960-talet sändes svenska soldater ut mitt i ett krig. Sydsvenskans Bibi Häggström har sedan våren 1993 följt bataljonens 8:e skånska pansarskyttekompani, både under förberedelserna här hemma och sedan på plats i Bosnien och Serbien under kriget.


En containerfabrik, ett sågverk och en gammal glassfabrik. Det blev hemvisterna för den första nordiska FN-bataljonen i Bosnien, BA01.

I dagarna är det tio år sedan svenska regeringen gav klartecken till avfärd. Kriget pågick för fullt så något traditionellt fredsbevarande uppdrag handlade det inte om. Det var inte den traditionella blå baskern som gällde utan hjälm och skyddsväst.

Hösten 1993 kom vintern ovanligt tidigt i det forna Jugoslavien. Redan i november låg snödrivorna meterdjupa.


I de gamla fabrikerna byggdes tältstäder som blev soldaternas hem under ett halvår.

Omvärldens hjälpsändningar var livlinan för människorna i Bosnien. Denna den andra krigsvintern blev än hårdare än den första. En av bataljonens huvuduppgifter blev därför att trygga hjälptransporterna, med vapen om så behövdes.

Kriget i Bosnien har kallats ett etniskt krig och begreppet etnisk rensning hördes ständigt.


Idag tvivlar de flesta på att det i grunden handlade om ett etniskt/religiöst krig även om krigsherrarna ville framställa det så. Genom att skylla illdåden på "de andra" skapades rädsla och hat mellan de olika befolkningsgrupperna, bland folk som levt sida vid sida i ett multietniskt samhälle. I hatet och krigets spår tvingades hundratusentals människor på flykt. De som hann undan, vill säga. Över tvåhundratusen människor dog.


Den nordiska bataljonen placerades i industristaden Tuzla i nordöstra Bosnien.

De olika kompanierna spreds ut och ett av kompanierna, det 8:e skånska pansarskyttekompaniet, fick sågverket i den lilla gruvstaden Vares, som sitt kvarter.

Kompaniet fick en minst sagt en dramatisk start. Innan all utrustning och personal fanns på plats hamnade soldaterna mitt i kriget. Kroatiska styrkor anföll muslimska byar runt omkring, tog krigsfångar i staden och besköt svenskarna var dessa än visade sig.


Svenska soldater togs som gisslan av en galen krigsherre, soldaterna fick hjälpa gamla och senila som lämnats kvar och tog hand om tusentals flyktingar som sökte deras skydd.

Massakern i byn Stupni Do finns för alltid inskriven i historien och kommer att få sitt rättsliga efterspel i krigsförbrytartribunalen i Haag. Där sitter den kroatiske befälhavaren Ivica Rajic och väntar på rättegång, anklagad bland annat för detta folkmord, ett folkmord som de svenska soldaterna hamnade mitt i och som de dokumenterade för eftervärlden.


Delar av 8:e kompaniet var också med och befriade Sarajevo i februari 1994.

Bataljonsläkaren Thomas Eriksson hävdade när han kom hem att alla soldater som var i Bosnien betalade ett mänskligt pris, alla upplevelser satte sina spår.

Trots att bataljonen sattes in mitt under brinnande krig överlevde samtliga. Några fick fysiska skador efter minsprängningar och beskjutningar, de psykiska skadorna är svårare att bedöma.

- En del av våra soldater kommer att fråga sig om inte priset var för högt, hävdar Thomas Eriksson.
Gå till toppen