Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bertoluccis nya en doftlös variant på "Sista tangon i Paris"

Filmfestivalen i Venedig pågår just nu. I ett av festivalens ivrigast inväntade bidrag, Bernardo Bertoluccis "The dreamers" utspelas handlingen i Paris år 1968 och följer lite förenklat sagt en kurva som börjar med det årtiondets unga franska cinefili (brinnande filmintresse) och slutar med molotovcocktails mot anstormande polisstyrkor.

På stadens berömda cinematek - en hörnsten i regissörens egen utveckling - träffar tvillingparet Theo och Isobel en jämnårig amerikansk student.


Syskonen bjuder hem honom till sin familjs föräldrafria våning. Utanför råder oväsen och revolutionsyra med student- och arbetarstrejker, barrikader, gatustrider. En ljudfond till den del av 1960-talets mytologiserade frihet som praktiseras inne i våningen: ett alltmer utmanande sexuellt maktspel, kulminerande i en filmfrågesport, där bestraffningar för felaktiga svar tvingar Theo att onanera framför ett foto av Marlene Dietrich och Matthew att ta Isobels mödom. Snart är trion alltid helnaken.


1972 var Bertoluccis "Sista tangon i Paris" en revolution i sexuell frispråkighet på bio. Vid jämförelse är de erotiska scenerna i "The dreamers" en blek, egendomligt abstrakt och doftlös variant. Men samtidigt utstrålar de den 62-årige regissörens estetisering av tre slående vackra ungdomars könslekar och - liksom allt annat i filmen, cinefilin, upprorsklimatet - en lättsam och ironisk, nostalgisk charm.


Takeshi Kitano är tillbaka på Lido med "Zatoichi", en visuellt briljant, mycket personlig läsning av samurajgenren inspirerad av Akira Kurosawas klassiker "Yojimbo", med en mystisk kringvandrande fäktvirtuos - här en blind massör spelad av regissören själv - som befriar en by tyranniserad av två rivaliserande gangsterligor. Epilogen är en helt underbar anakronism i form av ett dansnummer där de döda uppstår och alla steppar som Gene Kelly och Vera Ellen framför baletten i en MGM-musical. Kitanos hittills mest underhållande film och en av festivalens lyckligaste överraskningar.
Gå till toppen