Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Han gav countryn en ny publik

Trots en självdestruktiv livsstil lyckades Johnny Cash skapa respekt för genren. Jan Aghed hyllar Johnny Cash.

Johnny Cashs sista platta i livet blev det fjärde albumet i hans och producenten Rick Rubins förtjänt hyllade "American"-serie: "The Man comes around". Den tidigare kraftfulla barytonrösten låter nu ofta matt och ansträngd och verkar emanera ur någon som släpat sig från sjukbädden till en skivstudio.

Biblisk retorik och domedagsstämning färgar den inledande titellåten, vars hänvisning till "a pale horse whose name was Death" hämtats från Uppenbarelsebokens "Då fick jag se en blekgul häst; och mannen, som satt på den, hans namn var Döden". Dödsmotiv dominerar även mycket av det följande materialet, som spelades in när cancersjuka hustrun och sångerskan June Carter - dotter till Maybelle Carter i klassiska Carter Family och därmed en av countrymusikens aristokrater - inte hade långt kvar. Cash tycks ha anat att samma sak gällde honom själv. Varför annars den sång som avrundar albumet, en till och med för hans vidsynta repertoar främmande fågel: "We´ll meet again", Vera Lynns signatur från andra världskriget, där han betonar raderna: "Will you please say hello/To the folks that I know/Tell´em I won´t be long"?


Ett av spåren är Hank Williams "I´m so

lonesome I could cry". Ingen har som Williams personifierat den självdestruktive countryartisten, inte ens George Jones eller Steve Earle, men Cash hade en självskriven plats i tätklungan. De inre demoner som kom Williams att skriva sådana sånger fick honom också att tömma de pillerburkar och flaskor som tog livet av honom innan han fyllt 30. Cash, som visserligen blev 42 år äldre, torterades uppenbarligen också av mörka sidor och impulser.

Dessa kan höras i mycket av hans musik och illustrerades med en självförödande livsstil. 1958, då hans status som en av amerikansk populärmusiks superstjärnor höll på att etableras, hamnade han i ett varaktigt drogberoende och i en vild karusell, där ständigt turnerande interfolierades med täta vistelser på avgiftningskliniker och legendariska spasmer av irrationellt beteende - demolerade hotellrum, krossade toalettstolar, möbler utslängda genom fönster, inställda eller katastrofala konserter. Under senare delen av karriären, då äktenskapet med June Carter hade en dämpande inverkan, genomgick han en religiös omvändelse som yttrade sig med samma övertygade engagemang som speedintaget dessförinnan.


Hans rötter låg i en landsbygdskultur av fattiga bomullsodlare i bibelbältets Arkansas, där vardagsslitet lättades upp med folkmusik och gospel. Han lärde sig ett rikt förråd av countrymelodier från sina föräldrar, Oprys radiosändningar och skivor med Carter Family, Williams och Ernest Tubb. Karriären, som till sist resulterade i över 50 miljoner sålda plattor, startade år 1955 på samma plats som Elvis Presleys: hos dennes upptäckare Sam Phillips vid Sun Records i Memphis, som skrev kontrakt med elapparaturförsäljaren John R Cash på villkor att han sjöng "rockabilly" - en hybrid mellan countrymusik och rhythm´n´blues i snabbt tempo.

Framgången började infinna sig tre år senare, då Cash flyttat över till skivbolaget Columbia och fått Don Law som producent, en veteran som på 1930-talet spelat in den svarta deltabluesens geni Robert Johnson.


Traditionella ballader, ursprungliga eller bearbetade folksånger, gospel, sociala kommentarer, arbetssånger, tågballader, patriotiska sånger om Amerika, tema-

album om den amerikanska erfarenheten - Cashs repertoar spände över ett väldigt register och breddade countryidiomet. Som få andra artister bidrog han till att stimulera

intresset och skapa

respekt för countrymusiken och värva en ny publik.

Ett utmärkande drag i hans skivproduktion är medkänsla med outsiders, marginaliserade och olycksdrabbade individer, inklusive landets urinvånare. Människor snärjda i omständigheter bortom deras kontroll bildar ett envist tema. Som bäst ägde folksångaren Cash en unik förmåga att komponera enkla men starka visor som lät som om de kommit till några hundra år tidigare.


Länge tillhörde hans livealbum från konserter i fängelserna Folsom och San Quentin, utkomna 1968-69, de största säljarna i countrymusikens historia. En tid odlade han gärna en machobild av sig själv som något av en kåkfarare. Men verkligheten var ett halvdussin cellvistelser över natten då han varit påtänd. Maskeraden ebbade ut sedan det kommit fram att en ung blivande country-ikon från Bakersfield i Kalifornien suttit i publiken under en Johnny Cash-show i San Quentin år 1958. Det var Merle Haggard, som avtjänade trettiotre månader för rån.
Gå till toppen