Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Jan Aghed ser Marco Bellocchios film om Aldo Moro

Marco Bellocchios film om kidnappningen och mordet på Aldo Moro är ett exempel på att italiensk film tycks ha återfått sitt länge förträngda samhällsminne, skriver Jan Aghed.

Ingen tävlingsfilm i Venedigfestivalen nyligen alstrade så mycket trycksvärta som den 64-årige inhemske regissören Marco Bellocchios "Buongiorno, Notte" ("God morgon, natt"). I god tid före den första pressvisningen var den föremål för spekulativa och förväntansfulla artiklar i italienska tidningar, och efteråt bara tilltog intresset: spaltvis med inlägg och diskussioner dag efter dag. Ett annat mycket omskrivet tävlingsbidrag från värdlandet självt, Paolo Benvenutis "Segreti di stato" ("Statshemligheter"), fick snart se sig distanserat av Bellocchios film, desto eftertryckligare som den senare dessutom släpptes ut i 170 premiärkopior till biograferna i Italien.


Nästan allmänt segertippad var den också. Då festivaljuryn sista dagen enbart bevärdigade den med ett tröstpris för bästa manus tycktes ett sus av besvikelse - koncentrerat till Rom, dit en upphaussad, förvarnad och starkt indignerad Bellocchio hunnit fly - gå genom nationen.


Varför all denna uppståndelse? En trolig delförklaring är att "Buongiorno, Notte" väckt liv i ett slumrande, aldrig övervunnet italienskt trauma, jämförbart med vårt i Sverige efter mordet på Olof Palme, om man bortser från att det senare fortfarande är olöst. De medlemmar av Röda brigaderna som i mars 1978 kidnappade de italienska kristdemokraternas ledare Aldo Moro, dessförinnan premiärminister i fem omgångar, på en gata i Rom och sköt ihjäl honom när regeringen och hans egna partivänner vägrade släppa fängslade terrorister i utbyte mot hans liv - de inringades däremot så småningom, ställdes inför rätta och dömdes till långa fängelsestraff.


Bellocchios film skildrar förspelet till mordet. Frånsett några exteriörscener begränsas dramat till en borgerlig våning i Rom, där Moro hålls fången i ett lönnutrymme och ofta övervakas av en kvinnlig brigadmedlem, bibliotekarien Chiara, som inte existerade i verkligheten utan är manusets uppfinning. Handlingen berättas till största delen genom hennes blick, och det är hennes personliga samvetskris som utgör filmens övergripande perspektiv. I Bellocchios egna ögon förkroppsligar hon det växande moraliska tvivlet på det som håller på att hända.


Moro själv framtonar som en fysiskt bräcklig, sympatiskt vädjande åldring som talar humanismens enkla språk till sina manliga kidnappare, medan dessa iskallt svarar med leninistiska formler, lika fångna i sin utopiska retorik som han i sin klaustrofobiska skrubb. Regin, spelet och bildspråket väver skickligt och intelligent samman fiktion och realism - Chiaras ambivalens med den underjordiska terrorismens dagliga ritualer och de omedgörliga manliga brigadmedlemmarnas ideologiska yrsel: "Vi står bara till svars inför proletariatet."


Slående nog vänder Bellocchio ryggen åt all i sammanhanget gängse polemik när det gäller intriger och skuld inom det politiska etablissemanget och på regeringsnivå. Där skiljer sig "Buongiorno, Notte" markant från tidigare italienska filmer på samma grundmotiv, såsom Enzo Martinellis "Piazza delle Cinque Lune" från i våras, enligt vilken Röda brigaderna manipulerades av CIA för att torpedera den så kallade historiska kompromissen mellan Italiens kommunister och kristdemokrater. I Chiaras drömmar kan Moro då alla brigadmedlemmar sover i våningen till och med smyga iväg från sitt fängelse och fri och leende vandra ut i Rom i en lika överraskande som poetisk epilog.


Kanske kommer årets festival att framstå som en vändpunkt för italiensk spelfilm. Med mycket få undantag - verk av regissörer som Gianni Amelio ("Barntjuven", "Lamerica", "Così ridevano") och Marco Tullio Giordana ("En poets död" om mordet på Pier Paolo Pasolini, "De hundra stegen" om nutidens sicilianska maffia och ett sex timmars generationsepos med titeln "Il meglio gioventù", ordagrant "Den bästa ungdomstiden", från Cannesfestivalen i våras) - har denna inte på årtionden uppvisat något engagerat samhällsfokus och intresse för politik. Från slutet av 1970-talet övergick den i allmänhet snabbt till nostalgiskt sentimentala historier à la Giuseppe Tornatore, privata och intima dramer à la Nanni Moretti eller naiva komiska fabler à la Roberto Benigni.


De tre mest uppmärksammade italienska filmerna i Venedig i år innebar en remarkabel förändring. Alla är uttryck för politisk revisionism från vänster, två av dem av regissörer, Bellocchio och Bernardo Bertolucci, med ideologiska rötter i 1960-talets radikala proteströrelse. I sin nya film "The Dreamers" återvänder Bertolucci till studentrevolt- och arbetarstrejkmånaden maj 1968 i Paris, ett besök som utmynnar i en tydligt markerad distansering från gatuextremismen som politiskt alternativ.


Benvenutis "Statshemligheter" söker rekonstruera sambanden mellan 1 maj-massakern på kommunistiska bönder på Sicilien år 1947 och mordet på den beryktade banditledaren Salvatore Giuliano några år senare. Den officiella utredningen gav Giuliano och hans män skulden för illdådet. Utifrån nyare vittnesbörd och en mer eller mindre övertygande och hypotetisk indiciekedja driver filmen i stället tesen att bandet tjänade som kamouflage för en konspiration mellan CIA, politiker i Rom, polisen och maffian i syfte att krossa vänstern på ön efter dess valseger. Konservativa italienska tidningar kastade sig genast över Benvenuti med hånfulla rop om politisk paranoia.


Bellocchio själv är ett särskilt intressant exempel på hur dagens italienska film tycks ha återfått sitt länge förträngda samhällsminne. Som jämnårig med 1968 års unga ledarprofiler och militant medlem av en marxist-leninistisk organisation blev han en symbol för 1960-talsfilmens ideologiska fadersuppror, en aura förebådad av regidebuten "Nävarna i fickan", 1965, som var en våldsam antiauktoritär uppgörelse med den borgerliga familjen.


Ett år före mordet på Aldo Moro gjorde han sin sista öppet politiska film, "Triumfmarschen", ett ursinnigt angrepp på militarism. Med "Il salto nel vuoto", 1979, vidtog ett filmskapande grundat i privata problem och psykoanalys. Det finns kvardröjande rester av det även i "Buongiorno, Notte", vars porträtt av Moro i viss mån kan tolkas som en försoningsgest gentemot regissörens politiskt konservative far, som gick bort strax före inspelningen.


Den befriade fångens lyriska gryningspromenad på Roms gator stannar länge kvar på åskådarens näthinna. Det är som om före detta vänsterrevolutionären Marco Bellocchio med detta drömska och märkliga slut ville säga till Röda brigaderna och Silvio Berlusconis nation: "Mordet på Aldo Moro var ett tragiskt historiskt misstag. Hur mycket annorlunda och bättre skulle inte italiensk politik och samhällsutveckling ha sett ut om han fått leva."



Jan Aghed

filmkritiker
Gå till toppen