Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Daniel Sandström läser Kristina Sandberg

Sveriges mest underskattade yngre författare. Det är Daniel Sandströms omdöme om Kristina Sandberg. Nu har hon kommit med en ny roman.

Kristina Sandberg?

Risken att du inte hört talas om henne är rätt stor. Hennes romaner har aldrig givits ut i pocket, hon förekommer inte i offentligheten. Och så skriver hon i en genre som aldrig kan få något större erkännande av det litterära etablissemanget. För är du något så trist som "psykologisk realist" får du vara beredd på att ignoreras och buntas ihop med andra (givetvis kvinnor) i klassen "förutsägbara problemromaner".


Men så här ligger det till, egentligen: Kristina Sandberg är en av Sveriges mest underskattade yngre författare. Med sina två första romaner "I vattnet flyter man" och "Insekternas sång" har hon trätt fram som en berättare med exakt blick för de människor som blivit offrade i gränskonflikterna mellan den inre och yttre världen, mellan ungdomsland och vuxenvärld.


I nya romanen, hennes första på Norstedts efter två hos Bonniers, har blicken förskjutits från barnets perspektiv till den vuxnes. Men det är samma svarta grundfärg. Hos Sandberg är omgivningen hotfullt nära huvudpersonerna, deras psyken lövtunna membran. Frågan är inte om de brister, utan när.

Nu brister det för Maria. Tvåbarnsmor, deltidsarbetande kartritare som läser konsthistoria på distans. Smygalkis.


Varför super Maria? Bilden klarnar klunkvis, genom de till synes obetydliga detaljer som förs in i Marias inre monolog kring vardagens bestyr. Du förstår att det rör sig om en kvinna utan ett eget rum, att kraven från make och barn förgör henne utan att de egentligen artikuleras. Kanske finns de inte ens.


Till skillnad från många yngre svenska författare äger Sandberg dessutom en subtil men högst medveten klassanalys. Marias distansstudier i konsthistoria är en flyktväg från könets och klasstillhörighetens begränsningar, men känslan av underlägsenhet och rädslan för att misslyckas gör att studierna i stället bidrar till sammanbrottet. Marias försök att ta itu med sitt liv är det som slutligen gör att hon går itu.


Det är insiktsfullt. Skickligt. Kristina Sandberg har bara ett problem, och det är att hennes styrka också blir hennes svaghet. Färdigheterna som själens kartograf borde balanseras av en lika väl utvecklad känsla för berättelsens färdväg.


Men så är det inte. I förra romanen bröt hon på ett problematiskt men lovvärt sätt mot läsarens förväntningar på hur berättelsen skulle utvecklas. Den här gången prövar hon på nytt ett annorlunda förhållningssätt till den traditionella dramaturgin och börjar med det äktenskapsbrott som andra författare skulle förlägga till bokens klimax. Jag kan förstå skälen - i Marias liv är de små vardagliga misslyckandena egentligen värre än de stora snedsprången - men romanen blir för statisk, som om den stötvis hasade sig ner för rutschkanan till helvetet. Slutdestinationen får gärna vara densamma, men jag föredrar bergochdalbanan.

DANIEL SANDSTRÖM
redaktionssekreterare på kulturredaktionen

FAKTA

BOKEN
Kristina Sandberg
Ta itu. Norstedts.
Gå till toppen