Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Orädd utmanare engagerar än

Regissören Elia Kazan, som avlidit vid 94 års ålder, var ett av förra seklets mest betydande namn inom amerikansk film och teater.

Han gjorde Marlon Brando till Broadwaystjärna, gav honom tre av hans största filmroller - i "Linje Lusta", "Viva Zapata", "Storstadshamn" - och lanserade James Deans korta karriär med "Öster om Eden". Han hjälpte till att grunda legendariska och inflytelserika Actors Studio, som införde en ny psykologisk naturalism på scenen och filmduken, och signerade teaterhistoriska originaluppsättningar av Arthur Millers "Alla mina söner" och "En handelsresandes död" och Tennessee Williams "Linje Lusta", "Katt på hett plåttak" och "Ungdoms ljuva fågel".


Mellan 1944 och 1976 regisserade han nitton spelfilmer. Utöver ovannämnda klassiker inkluderar raden också hyllade verk som "Panik på öppen gata", "Baby Doll", "Ett ansikte i mängden", "Feber i blodet" och "Amerika, Amerika".


I sin ungdom var han en beundrad skådespelare, på äldre dar blev han en bästsäljande romanförfattare.


Han föddes som Elia Kazanjoglou i Konstantinopel år 1909 som son till en grekisk matthandlare och kom fyra år gammal till USA med sin familj. Porträttet av honom själv som ung i hans självbiografi "A life", från 1988, ligger nära centrala teman i hans personligaste filmer, med alla deras bilder av etniskt och socialt utanförskap och av huvudpersoner som letar efter innebörden av Amerika och den amerikanska erfarenheten, gripna av ursinnigt hävdelsebegär och ofta fångade i explosiva relationer till auktoritära fadersgestalter.


Hans enorma bidrag till amerikansk teater gick tillbaka till hans tid inom banbrytande Group Theater i mitten av 1930-talet, det mest minnesvärda av depressionsårens experiment med radikal, samhällskritisk teaterkonst.


Hit attraherades en grupp briljanta talanger, däribland Kazan själv, som undervisades om den senare så berömda "Metoden", teorin att skådespelaren från djupet av sitt inre och sin egen livserfarenhet måste hämta upp den känsla som han ska simulera på scenen.


Klipp från 1935 till 1952: Senator Joseph McCarthy är på uppåtgående i amerikansk politik med hjälp av samvetslös retorik om en statsapparat infiltrerad av kommunister. Samtidigt har HUAC, den politiska högerns beryktade kongressutskott mot oamerikansk verksamhet, högsäsong för sin jakt på kommunister och vänstersympatisörer inom nöjesindustrin. Andra gången Kazan utfrågas av utskottet är hans fortsatta Hollywoodkarriär hotad. Han anger då namn på en mängd forna partikamrater i den kommunistcell inom Group Theater som han tillhörde en kort period.


Under praktiskt taget resten av sitt liv förföljdes han av frågor om detta angiveri. Det faktum att det säkrade honom ett fett filmkontrakt i Hollywood, medan hundratals andra inom filmindustrin med ett liknande radikalt politiskt förflutet drabbades av en förödande svartlistning med privata tragedier i släptåg, måste övergå till att köra taxi, bli kypare, gömma sig bakom underbetalda pseudonymer eller fly utomlands, gjorde Kazan till själva inbegreppet av en föraktlig tjallare i den amerikanska vänsterns folklore.


Av allt att döma, inte minst självbiografin tyder på det, efterlämnade hans handlingssätt ett intensivt personligt trauma, som han sedan bearbetade i sina filmer - framför allt i "Storstadshamn", där angivaren i Brandos skepnad upphöjs till en tydlig Kristussymbol.


Många förlät honom aldrig. När Hollywood år 1999 tilldelade honom en Heders-Oscar var det åtskilliga i salen som demonstrativt vägrade applådera, och så sent som i år skriver skådespelerskan Betsy Blair, som blev svartlistad, i sin uppmärksammade memoarbok "The memory of all that":


"I likhet med Kazan försökte somliga rättfärdiga sig för att de angett sina vänner för att rädda sig själva genom att hävda att de ändrat uppfattning och nu ansåg att kommunismen var ett hot mot den amerikanska livsstilen. Men Kazan måste ha känt till att kommunistpartiet i USA aldrig var starkt nog att innebära en fara för demokratin."


Varken i fråga om pjäsuppsättningar eller filmer tvekade Kazan att utmana moraliska tabun, publiksmak och mäktiga påtryckningsgrupper, och det stod ofta strid om dem. Präglade av provokativa teman, enastående spel och en ofta sårad, upprörd och rasande blandning av energi och dynamik i berättandet engagerar flertalet av dem med en styrka som inte mattats med åren.


Den litterärt högstående självbiografin är oumbärlig för den som vill förstå invandrarsönernas och den konstnärliga och politiska radikalismens Amerika.


Dess nu bortgångne författare var en konstnär vars liv utgör en fascinerande och omtumlande amerikansk berättelse.
Gå till toppen