Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ett nöje endast för män och fallna kvinnor

Av alla skånska fiskafängen är förmodligen det som omnämnes i Fritiof Nilsson Piratens "Bombi Bitt och jag" det mest kända.

Berättelsen om hur ett sällskap tjuvfiskare dämmer Swansons å och tömmer den på fisk är en fantastisk historia på mer än ett sätt, inte minst med tanke på smeden Vricklunds brottningskamp mot den jättelika behornade ålen.


Men hornålen är inte det enda märkvärdiga inslaget bland morgondimmorna över strandbrinken i Piratens skröna. Där förekommer nämligen också en kvinna, smedens kvinna Elisa. Och vid den tid som avbildas i boken, sent artonhundratal, var hornålar och kvinnor ungefär lika vanliga gäster på folkliga fiskafängen.

Åtskilliga årtionden in på förra århundradet fanns det i fiskarkretsar en vedertagen uppfattning om att kvinnor förde otur med sig för fisket.


Folkloristen Ebbe Schön skriver i sin "Folktro om ödet och lyckan" om hur det var förbjudet att föra kvinnor ombord på fiskebåtar, eller att ens nämna kvinnonamn under en fisketur.

Kvinnor troddes besitta negativa magiska egenskaper.

Föreställningarna om det fördärvliga kvinnliga inflytandet går långt tillbaka i tiden. Protokoll från 1600-talets trolldomsprocesser talar om hur en kvinna med satans hjälp förstört sillfisket i en hel provins. Vid ett annat tillfälle anklagades ett antal kvinnor för att ha förvandlat sig till fåglar.


Därefter skulle de ha slagit ner på och brutit sönder en fiskebåt så att alla ombord förolyckades.

I bakgrunden av denna föreställningsvärld ligger också en tro på ett samband mellan erotik och fiskelycka. Långt senare fanns det en övertygelse om att det hörde till de nödvändiga förberedelserna att ha samlag på natten innan en fisketur. Man fiskade dessutom helst med garn knutna av kvinnor som hade "hedna hud", det vill säga kvinnor som hade fött barn så nyligen att de ännu inte hade hunnit kyrktagas.


Hur kan det då komma sig att vi återfinner Elisa i det morgondaggiga strandgräset vid Swansons å?

Svaret kan finnas hos etnologen Jonas Frykman. I sin avhandling "Horan i bondesamhället" bekräftar han vad som sägs hos Ebbe Schön. Kvinnor var så illa sedda hos fiskarbefolkningar att en fiskare på väg till sin fiskebåt ofta vände och gav sig hem igen om han stötte på en kvinna. Men det fanns ett undantag - så kallat fallna kvinnor. Om man mötte en sådan på sin väg kunde man räkna med extra god fiskelycka!

Till kategorin fallna kvinnor räknades inte bara prostituerade, utan också kvinnor som hade haft sexuell kontakt med män utan att vara gifta.


Och plötsligt passar Elisa in i bilden!

Hon levde ett liv i synd med Vricklund. Det var en ogift mor, en fallen kvinna som fått följa med på fiskafänget. Elisa var ingen risk, hon var en försäkran om fiskelycka. Och hon får också en beskrivning värdig en fiskets lyckobringande gudinna: "I håret och på den fattiga blå klänningen glimmade tusentals fiskfjäll som ädla stenar?"

Nu hör det till historien att Elisa fick nöja sig med att rensa fisken. Fiska själv fick hon däremot inte.


Från andra sidan klassbarriären anlände de första sportfiskande kvinnorna till våra trakter ungefär på Elisas tid. De kom från den engelska adeln. Det finns foton på välbärgade kvinnor med greenheart- och splitcanespön, den tidens handbyggda trä- och bambuspön. Tillsammans med sina gemåler poserar de invid älvkanter med enorma fångster av spöfångad lax. Men det skulle dröja länge innan sportfiskehobbyn sipprat genom klasskikten ner till den ur fiskesynpunkt så ringaktade kvinnan av folket.
Gå till toppen