Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Paris hyllar maestron Bergman

Ingmar Bergmans filmer är just nu föremål för en nästan komplett retrospektiv på cinemateket i Paris.
Bara kalla kriget-thrillern "Sånt händer inte här" från 1950, som regissören själv med avsmak gömt undan för eftervärlden, saknas i programmet.

Detta pågår fram till den 2 november, eller drygt en vecka längre än en parallell utställning i Centre culturel suédois (Svenska kulturinstitutet) på Rue Payenne av ett omfattande arbetsmaterial ur den unge Bergmans litterära produktion.

På cinemateket följs en del visningar av samtal ledda av antingen någon känd kritiker eller av aktuella filmskapare som Agnès Varda, Olivier Assayas, Patrice Chéreau, Pascal Bonitzer och Benoît Jacquot. Bägge evenemangen har ägnats flera helsidor i dagstidningen Libérations filmbilaga, och när nu tidskriften Cahiers du Cinémas oktobernummer kommit ut kan läsaren konstatera att Bergmans lyskraft av allt att döma är oförminskad bland franska cinefiler.


Hela nio sidor, rikt illustrerade och i elegant layout, ägnas åt den 85-årige maestron, vars premiärklara nya tv-produktion "Saraband" tydligen är ivrigt inväntad i filmkulturens huvudstad Paris. I en stor intervju uppehåller sig regissören Andrè Téchiné, ett av de tunga namnen i dagens franska film, vid det kolossala inflytande Bergmans karriär haft på modern filmkonst och vittnar samtidigt om den skuld hans eget filmskapande står i till "Sjunde inseglet", "Jungfrukällan", "Smultronstället", "Såsom i en spegel", "Persona", "Skammen", "En passion" och "Fanny och Alexander".


Allra sist trycker Cahiers om en berömd artikel av Jean-Luc Godard i konsttidskriften Arts i juli 1958, där "Sommaren med Monika" tillskrivs samma betydelse för modern film som David Wark Griffiths "Nationens födelse" utövat på klassisk filmkonst. "Man måste se 'Monika', om så bara för de extraordinära ögonblick då Harriet Andersson fixerar kameran med sin blick, med ögon beslöjade av förvirring och åskådaren som vittne till hennes självförakt för att hon ofrivilligt väljer helvetet framför himlen. Det är den sorgligaste bilden i filmhistorien."
Gå till toppen