I sitt sommarprogram i radions P1 den 29 juni i år pratade Anna Maria Corazza Bildt engagerat om det italienska bordets fröjder. Säkert vattnades det i munnen på flera lyssnare som avundsjukt jämförde denna matkultur med det svenska kökets torftighet.

Den kulinariska exposén avlöstes av några avslutande reflektioner om det då stundande EMU-valet. Corazza Bildts uppmaning till de svenska lyssnarna var att sluta ängslas för förändringar, vare sig det gäller mat eller valuta, och i stället bejaka det nya Europa. Kort sagt att våga släppa bänken och komma med i matchen.

Få länder har under efterkrigstiden så förbehållslöst omfattat det moderna projektet som Sverige. Industrin har moderniserats i flera steg, välfärdssystem har byggts och omstöpts, mätt per capita har invandringen varit den mest omfattande i hela Europa. Oavsett det gällt telefoner, bilar eller datorer har ny teknik snabbt anammats och gjorts till var mans egendom. Denna samhälleliga strukturomvandling är empiriskt mätbar och Sverige har varit ledande i utvecklingen.

Trots att det svenska samhällets problem snarast har varit

modernitet var det säkert många lyssnare som delade Corazza Bildts bild av svenskarna som traditionsbundna och utvecklingsskeptiska. Hur har det blivit så här? Ja, svaret beror nog på vilken match vi förväntas spela med i.

Mångfald i enhet är ett av EU-projektets främsta slagord. Kulturell mångfald framhålls som ett lika självklart egenvärde som politisk, social och ekonomisk enhet. Men även om ett kulturellt närmande till Kontinentaleuropa bejakas värnar svenska väljare samtidigt ett politiskt och socialt system som trots allt klarat det senaste decenniets omfattande justeringar ganska väl. Åtminstone tycks inte EU erbjuda attraktivare lösningar på dessa områden.

Den svenska modellen har enkelt uttryckt byggt på en allians mellan SAP och SAF. Socialdemokratin har gynnat näringslivet mot att få skumma grädden av vinsterna och som motprestation beveka arbetarorganisationerna med välfärdsreformer. I denna överenskommelsens politik har båda parter nått slutsatsen att fortsatt tillväxt och bibehållen välfärd kräver anslutning till EMU:s tredje steg.

Problemet - tillväxtens nödvändighet för välfärden - har gått att förklara för väljarna, men lösningen har varit mindre övertygande i ett läge då svensk ekonomi gått bättre än EU-genomsnittets. Om framtidens konjunkturutveckling siade väl ingendera part i folkomröstningen mer övertygande än den andra. När alltså de ekonomiska fördelarna varit svårbedömda och EMU lika mycket framställts som ett socialt och politiskt projekt, med ringa vinster för Sverige, vägde det följdenligt över i den skeptiska vågskålen.

En annan profilfråga är EU som fredsprojekt. Olika omdömen kan fällas om Sveriges utrikespolitik under 1900-talet, men som kategoriskt imperativ torde den onekligen fungera bättre än Tysklands, Storbritanniens eller Frankrikes. Att EU stärkt den kontinentala freden bör vara lika odiskutabelt, men den har inte svenskarna hotat de senaste tvåhundra åren.

Även om fredsargumentet känts mindre relevant lär många svenskar stödja ett bilateralt samarbete om EU:s säkerhetspolitik, utan uppgivande av alliansfriheten. I en globaliserad värld tenderar dock flera av EU-ländernas säkerhetspolitik att flytta utanför Europas gränser, och då blir karaktären på fredsprojektet genast mer diskutabel. Framför allt EU-högerns försök att ställa sitt eget internationella solidaritetstänkande i kontrast till vänsterns påstådda isolationism har därför inte övertygat.

Många svenskar hoppas nog kunna fortsätta njuta av parmesanost och italiensk opera utan att för den skull behöva ha gemensam penningpolitik med övriga EU. Folkomröstningsresultatet torde därför inte kunna användas till några långtgående analyser av svenskarnas karaktär och inställning till EU-samarbetet. Möjligen säger det att väljarna har förmågan att skilja äpplen från päron i den politiska retoriken. Och åtminstone det måste väl kännas uppmuntrande.

JONAS NORDIN