Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Kjell Grede vill förmedla livskänsla

Om Kjell Grede har ett mantra, måste det vara "livskänsla".
Be honom berätta om sitt liv som filmregissör, och ordet kommer tillbaka som en gummiboll. Gång på gång på gång.

Foto: Kent Hult
- De bästa filmerna, säger Kjell Grede, är de man lämnar med någon sorts känsla i bröstet: så här är det att leva. Alla mina filmer bärs av försöket att förmedla en livskänsla.

Så var det med "Hugo och Josefin". Så var det med "Harry Munter". Så var det med "Hip, hip, hurra!".

Och så är det med "Kommer du med mig då?", Gredes personliga tolkning av Torgny Lindgrens roman "Till sanningens lov", nu aktuell på bio.

Kjell Grede är alltså tillbaka. 67 år gammal, med den eviga snuggan i handen och håret lika spretigt som alltid. Leende mun, sorgsna ögon. Älskvärdheten själv när vi möts i våningen han disponerar i sin mors hus i Stockholm - annars bor han på landsbygden utanför sörmländska Tystberga.


"Kommer du med mig då?" är hans första film efter den fyrfaldigt Guldbaggenbelönade "God afton, herr Wallenberg". Mellan dem ligger en rektorstjänst på Dramatiska Institutet (DI) och tretton långa år.

Tiden på DI talar Grede om som ett "partiellt självmord".

- Till 50 procent var det otroligt roligt och spännande. Men med ett sådant jobb är det ju omöjligt att fungera som konstnär. Det får ligga på is. Och där ligger det och kvider.

"Kommer du med mig då?" spelades in redan våren/sommaren 2002.


Inofficiella rapporter från filmbolaget har förklarat den försenade premiären med regissörens "kreativa ångest". Men det viftar Kjell Grede bort. Det handlade mer om att det tog tid att trycka affischerna, säger han.

Om han kände sig ringrostig? Nja, Att översätta boken till filmmanus var tungt, erkänner han. Men öga mot öga med skådespelarna tycks det bara ha varit att tuta och köra.

- Där har jag ett näst intill snuskigt självförtroende. Det är mitt lyte: jag tror att jag har kommit till världen för att befria de här människorna så att de blir så bra som de redan är.


"Till sanningens lov" handlar om kärleken mellan rammakaren Theodor (Shanti Roney) och den sångbegåvade Paula (Tuva Novotny), som båda har problem med att få den inre och den yttre verkligheten att gå ihop. Bokens tredje "huvudperson" är en madonna på ett porträtt målat av Nils Dardel.

Frågar man Kjell Grede vad det var som fångade honom i Lindgrens roman, svarar han, efter en god stunds funderande:

- Jag tror att det var att han i den här boken, liksom i många andra, tycker något som jag också tycker: att det är något skumt med verkligheten. Jag gillar också att den är en metaroman om konsten och om vad som är äkta.


För Kjell Grede är den yttre verkligheten snarast skrämmande.

- Ända sedan jag var tretton år har jag känt mig instängd som i en jävla hatt-ask. Det har varit en klaustrofobisk känsla. Utan konsten skulle jag ha dött. Jag skulle inte ha fått syre.

Precis som Theodor har han lättare att se livets skönhet och storhet genom måleriet, säger han.


Därför gör han filmer om livskänsla, hellre än om verkligheten.

Den som har läst "Till sanningens lov" ser att Kjell Grede har tagit sig stora friheter med originalhistorien.

Det handlar inte bara om att Lindgrens Dardel-madonna har blivit en italiensk 1500-talstriptyk, eller att Theodors enorma intresse för Schopenhauer är bortlyft.

Nej, den viktigaste skillnaden ligger i själva tonen. Den ironi som genomsyrar hela romanen har Grede valt att dämpa.

- Ironi fungerar sämre i film än i en roman, säger Grede. Den blir så mycket tyngre när den får kött och blod.

Därför är också filmens upplösning en helt annan - och mycket ljusare - än bokens.

- Jag tycker att Torgny Lindgren gör en grimas där. Det tog emot för mig som person.


Tillbaka till vardagen. Vad händer nu?

Kjell Grede har ingen kö av nya filmidéer i skallen, som man kanske kunde tro efter den långa abstinensen.

Men han arbetar med ett nytt långfilmsmanus, denna gång efter ett eget uppslag. Vad det handlar om vill han förstås inte avslöja.

- Men grunden är livskänslan.
Gå till toppen