Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bodil Jönsson:
"Vi borde skratta mer"

Vi har förlorat rytmen. Cellskräck har övergått i torgskräck. Men vi lever i en spännande tid, det går att hitta lösningar!
Ungefär så kan man sammanfatta professorn och författaren Bodil Jönssons tankar om ett av samhällets stora problem, stressen, pressen, jäkten, att ha ont om tid.

Frågan är delvis hur vi, som lever så mycket bättre än för bara femtio år sedan, har kunnat hamna här. Långtidssjukskrivningar, gå in i väggen, utbrändhet. Den andra delen av frågan är hur vi kommer härifrån, om det går.

- Vi borde skratta mer, säger Bodil Jönsson.

Det kan verka som en banal lösning på ett av de stora samtidsproblemen, men är snarare en uppmaning att påminna oss om hur bra vi har det. För vi har det bra på många sätt, jämfört med andra, i andra länder, i andra tider. Vi borde passa på att glädja oss åt det, samtidigt som vi försöker lösa de problem vi brottas med.

För att förklara sina tankar om vad som har hänt i samhället, hur vi har hamnat här, går Bodil Jönsson tillbaka en bit i tiden. Några generationer tillbaka såg Sverige annorlunda ut.

- För mina far- och morföräldrar fanns inte begreppet "ont om tid". Tiden var då man levde, den gick inte att spara eller ha för lite av, säger hon.


De hade också problem, men de var av en annan art. Begränsningarna var fler. Många av de val och möjligheter som vi ställs inför idag är ett resultat av en strävan efter att spränga bonde- och industrisamhällets gränser. Men samtidigt som vi gjorde oss av med instängdheten och begränsningarna förlorade vi de ramar som såg till att vi inte presterade dygnet runt, veckan ut.

Vi förlorade rytmen. Innan våra städer blev upplysta av elektriskt ljus betydde nattetid sömn. Före det att sekulariseringen av samhället fick genomslag betydde söndagen vila. Industriarbete kan vara tungt, men går inte att ta med hem. Jobbar man så jobbar man, när man kommit hem är man ledig.

- Samtidigt är det viktigt att tänka på att det som jag idylliserar ville vi också bort ifrån. De flesta vill faktiskt inte gå tillbaka till hur det var förut. Vi vill inte gå tillbaka till en tid då allt var bestämt, då man kände sig instängd. Men vi har gått från cellskräck till torgskräck.

Torgskräck. Det är kanske en bra beskrivning på känslan som uppstår när för många valmöjligheter dukas upp. När få yttre faktorer sätter gränser måste vi sätta dem själva. Det är vi som måste bestämma hur mycket och vad vi orkar med, vill, hinner, prestera och uppleva. Och det är vi inte särskilt bra på.

- Jag har börjat fundera i begrepp som funktionshinder. Att inte kunna avgränsa sig skulle kunna vara ett funktionshinder som många bär med sig, men som aldrig var ett problem i tider av fler yttre begränsningar.

Bodil Jönsson tror inte att hårdare lagstiftning är lösningen.

- Jag tillhör dem som inte tror att vi skulle stressa mindre om vi införde två timmars arbetsdag. Dessutom trivs vissa säkert alldeles utmärkt med att arbeta tio timmar om dagen.


Lösningen är delvis att inse att vi är olika. Någonstans måste vi utgå från oss själva, få till en attitydförändring. Det är viktigt att sätta sina egna gränser, men också att inse att alla inte är kapabla att säga stopp innan det har gått för långt.

- Det kan vara ett hån rätt i ansiktet att säga till någon att han eller hon måste sätta upp gränser för sig själv. Det kanske inte går.

Funktionshinder eller ej, hur man än ser på det är det tydligt att det inte hjälper att bara uppmana människor att sätta gränser och lyssna till sin inre röst.

- Vi måste komma på vad som hjälper oss att hålla rytmen. Själv håller jag rytmen genom att ge mig ut och springa till exempel.

Bodil Jönsson ser positivt på framtiden. Efter de senaste årens höga sjukskrivningstal har vi nu kommit över det värsta. Vi har uppmärksammat problemen, nu ska vi hitta lösningar.

- Vi är inne i en rolig fas. Det är nu vi ska fundera på hur vi vill ha det. På samma sätt som lite regler kan förvandla kaos till kreativitet kräver improvisation en struktur.

Det är dit vi har kommit, till improvisationen, öppenheten, valfriheten. Nu är det dags att uppfinna strukturer och hjälpmedel för stressade och tids-funktionshindrade.

- Rent konkret kan ett exempel vara att göra nya almanackor som inte är baserade på klockslag, eftersom mycket, till exempel kommunikation via internet, inte planeras in på det sättet längre.

Allt som stressar oss är inte svårt och jobbigt. Många av möjligheterna och valen är ju roliga. Hur hanterar vi alla de roliga saker vi vill göra?

- Vi måste förstå att alla inte kan göra allt.


Bodil Jönsson har ett tips till alla dem som älskar sina jobb och inte kan slita sig därifrån trots att de borde.

Hon tycker man ska skaffa sig goda konkurrenter. Andra aktiviteter som också lockar och drar. En effekt av att vi lever i ett informationssamhälle är frustrationen över att aldrig veta tillräckligt, det finns alltid en till bok att läsa, en ny hemsida att besöka.

För att komma bort från pressen tycker Bodil Jönsson att vi ska tänka på luft.

- Ser du luften där borta i hörnet? Jag vet att den finns där, men det gör inte att jag måste andas den, jag är nöjd med att andas luften här där jag sitter.
Gå till toppen