Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Henrik Nilsson läser Mehmed Uzun

BOKEN

Mehmed Uzun

Ljus som kärleken, mörk som döden. Övers Claire B Kaustell. Ordfront.

Den svensk-kurdiske författaren Mehmed Uzuns andra roman på svenska börjar med att de båda huvudpersonerna Baz och Kevok sitter i en skumpande, gallerförsedd minibuss på väg mot sin gemensamma avrättning. Efter denna mörka upptakt berättas den historia där deras öden till slut ska sammanfalla. Det talas allmänt om Storriket och Bergslandet, vilket är lätt att översätta till Turkiet och dess kurdiska delar.

Baz är den föräldralöse pojken som räddas undan en massaker och ovetande om sitt kurdiska ursprung växer upp till att bli en framgångsrik officer i centralmaktens armé, där han excellerar i brutalitet. Långsamt bryts han ner av sitt eget våld och sin egen cynism, pendlande mellan salongernas klirrande whiskyglas och det blodiga slagfältet i öster. Kevok är den kurdiska studenten som bryter upp från sina universitetsstudier i huvudstaden för att ansluta sig till sitt folks rebellstyrkor.

Genom en skickligt vävd intrig - där intensiva partier visserligen samsas med longörer - förs vi fram till deras våldsamma möte. Kevok tillfångatas under en strid och Baz blir ansvarig för hennes förhör och tortyr. Till slut rasar allt på båda sidor, hemligheterna uppdagas, och de flyr tillsammans. En till synes omöjlig kärlek uppstår mellan de två människor som träder fram när bödelns och offrets masker fallit. Det slutar illa, men innan dess har Uzun skissat på en försoning. Och ibland finns här också en ömhet, den sortens ömhet som bara kommer ur ett grymt sammanhang.

Det här är en tragisk och upprorisk kärleksballad där den turkisk-kurdiska konflikten kastar sin skugga över varje ord, varje åtbörd. Någon gång kan Uzun falla för frestelsen att propagera snarare än att gestalta, men för det mesta är hans roman en gripande skildring av den enskilda människans erfarenhet snarare än en ideologiskt färgad översikt. Visst kan man ha synpunkter på bildspråket som är av det schablonmässiga slaget (i synnerhet de talrika beskrivningarna av kvinnokroppen är plågsamt förutsägbara), men man bör då bära i minnet att Uzuns romankonst är sprungen ur en muntlig berättartradition där just ett originellt och subtilt bildspråk inte heller är det som eftersträvas.

Uzun, som kom som flykting till Sverige 1977, skrev i essäsamlingen "Granatäppelblomning" häromåret om hur exilen berövar och berikar och om det kurdiska språkets utsatthet. Att han skriver på det i Turkiet förbjudna kurdiska språket är heller ingen självklarhet. Salim Barakat - en annan i Sverige bosatt kurdisk författare - skriver på arabiska. Att välja detta historiskt sett kringskurna språk blir i sig en sorts motståndsakt.

Det har bidragit till de personliga konsekvenserna av Uzuns författarskap: fängelsestraff och landsflykt. Den nu översatta romanen "Ljus som kärleken, mörk som döden" ledde i Turkiet till ett åtal mot Uzun, som efter en internationellt mycket uppmärksammad rättegång frikändes. Författarens försvarstal inför rätten finns återgivet i slutet av boken.

Även om Uzun i detta "Till ordets och berättelsens försvar" betonar sitt politiska oberoende och romanens universella karaktär, är han så klart medveten om att hans bok kan utgöra ett hot: den är subversiv just genom sin humanism. En del av litteraturens kraft i en vansklig tid består ju i att ett enda gestaltat människoöde har en förmåga att beröra oss djupare än statistikens anonyma tusental. Då kan ett konkret ögonblick väga tyngre än ett abstrakt politiskt skeende. Det finns en hel del sådana ögonblick i Uzuns roman, som i de ytterst starka avrättningspartierna - skildrade på en sakligt förtvivlad prosa - där Kevok faller huvudstupa i gräset med en syrlig smak i munnen "som när hon som barn hemma i byn bet i ett äpple eller i ett päron".

HENRIK NILSSON

frilansskribent
Gå till toppen