Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Påkostad hyllning till lågprisaction

Kill Bill - volume 1
USA, 2003. Regissör: Quentin Tarantino. Skådespelare: Uma Thurman, Lucy Liu, Daryl Hannah, Virginia Fox, Sonny Chiba, Chiaki Kuryama. Längd 1:52.
Betyg: ***


Quentin Tarantino har sagt att hans filmer utspelar sig i två skilda världar. Den ena representeras av "De hänsynslösa", "Pulp fiction" och "Jackie Brown", mer eller mindre realistisk fiktion. Den andra är "film-filmens" värld. Där utspelas det slags film som personerna i den första kategorin helst tittar på. Dit hör "Kill Bill - volume 1". Och visst är det svårt att föreställa sig att Ingmar Bergmans eller Woody Allens rollkaraktärer skulle hyra en video av den här typen.


Tarantino är tillbaka efter ett sexårigt uppehåll. Han har väl knappast legat i koma, men det har hans hjältinna, spelad av Uma Thurman, i hela fyra års tid, då hon i inledningscenerna vaknar upp till en hämndorgie och utrotningskampanj mot ett killergäng som på order av Bill - en mystisk figur som lyser med sin frånvaro tills filmens nästa del får premiär - försökt ta livet av henne på själva hennes bröllopsdag.


Som inbiten postmodernistisk videofreak har Tarantino ständigt citerat och refererat till egna favoriter. Hans filmer är mönsterexempel på vad filmforskare brukar kalla intertextualitet. Pam Grier i titelrollen i "Jackie Brown" frammanar hennes betydelse för 1970-talets så kallade blaxploitation-genre, discokultfilmen "Saturday night fever" spökar i John Travoltas danssekvens i "Pulp fiction" och resväskan med glödande innanmäte i samma film anspelar på lådan med "the great whatsit", dödligt kärnbränsle, i Robert Aldrichs klassiska noirthriller "Natt utan nåd" ("Kiss me deadly"), etcetera.


"Kill Bill" återanvänder i sin tur ett helt batteri av actionfilmens B- och C-alster, kung fu-rullar från Hong Kong och japanska yakuzahistorier med kultfigurer som Bruce Lee och Sonny Chiba i spetsen, hollywoodvarianter med David Carradine inte att förglömma. Den senare spelar den hittills osynlige Bill, Chiba dyker upp som kombinerad sushibarägare och svärdssmed, i en framträdande grym roll syns Chiaki Kuriyama, en av skolflickorna i Kinju Fukusakis gräsliga dödssportfantasi "Battle royale", och då Thurman går till attack är hon klädd i en gul skinnkostym som är en direkt kopia av den som Lee övertar från ett oskadliggjort mc-mordkommando i sin sista film "Game of death".


Att hitta någon substans i "Kill Bill", ett spår av ett tema med moraliskt, socialt eller politiskt värde, ett allmänintressant innehåll, någon erfarenhet att ta med sig ut från biografen - det är en prestation jämställbar med, ja, vad ska man ta till, högsta poäng på högskoleprovet? Tarantinos fjärde spelfilm är en film om entusiasmen för lågprisactiongenren och en hyllning till den, på samma gång som dess egen budget skulle kunna finansiera ett årtionde av sådan produktion.


Enbart den sekvens där Thurman under tjugo oändliga minuter mejar ner en bataljon av ärkefienden Lucy Lius livvakter krävde åtta veckors inspelning.

Högsta växel från början. En liten tjej kommer hem från skolan och råkar avbryta en tvekamp på liv och död mellan mamman och nyuppstigna Thurman som demolerat hela villainredningen.


Inför den undrande dottern tar de nerblodade damerna en kaffepaus, men eftersom regissören vill visa ett prov på sitt sinne för gags avbryts även denna, nu av ett lömskt knivkast, och vips ligger ett lik på kakelgolvet, det första i en lång, lång rad.


Å andra sidan är detta en våldsdröm - av närmast masturbatorisk sort - där döden inte existerar. På sätt och vis kan den liknas vid abstrakt konst, där allt är en fråga om form, om estetisk formalism, i detta fall om hyperenergiskt utnyttjande och utförande när det gäller action, dynamisk rörelse, kameraarbete, färger, bildkompositioner, rytm och inte minst kampsceners koreografi. Sistnämnda element signerat av Wo-ping Yuen, berömd specialist bakom stridsinslagen i "Matrix"-cykeln och Ang Lees "Crouching tiger, hidden dragon".


På det formella och tekniska planet, inklusive samspelet mellan handlingsmoment och musik, rör det sig utan tvekan om en briljant återkomst för Tarantinos del. Men personerna är seriefigurer i ett innehållsmässigt vakuum. Så till vida är "Kill Bill" i all sin yttre virtuositet mycket representativ för ett utbrett förfall inom nutida amerikansk film.
Gå till toppen