Det här blodbadet, historiens värsta mot den egna befolkningen i fredstid, kallas för Den stora terrorn eller jezjovsjtjinan efter Jezjov.

En ny bok om Stalins trofaste skarprättare har skrivits av en holländsk historiker i Amsterdam och en rysk kollega i Moskva.

Materialet är unikt men inte fullständigt. Det bör understrykas att Rysslands statschef Vladimir Putin fortfarande har hemligstämplat en stor del av materialet från Stalintiden, dokument som förvaras i Presidentarkivet. Putins krig i Tjetjenien och tystandet av politiska oppositionella är inga tillfälliga olycksfall i arbetet.

Nikolaj Jezjov var extremt kortvuxen och mätte bara 151 cm i strumplästen vilket han försökte dölja med höga stövelklackar. Hans grågröna ögon, "en hyenas snikna blick" är omvittnad. Tänderna var gula som tangenterna på en gammal flygel. Håret tjockt. Rösten monoton. I likhet med andra psykopater och sadister kunde han också plocka fram en charmant sida, då sjöng han ryska folksånger och romanser till eget gitarrspel. Nadezjda Mandelstam mötte Jezjov fyra år innan hon och maken Osip förvisades. Hon fann honom vara "en försynt och ganska behaglig person".

Jezjovs partikarriär var rapidartad. Under kollektiviseringen var han biträdande folkkommissarie (ungefär minister) inom jordbruket, ansvarig för personalfrågor. I den egenskapen var han med om att mörda och deportera den fria ryska bondeklassen. Stalins förtroende för vad historien senare kallat "den blodtörstige dvärgen" var obegränsat och ömsesidigt - 1938 föreslog Jezjov att Moskva skulle döpas om till Stalinodar (Stalins gåva).

Som chef för hemliga polisen NKVD startade Jezjov 1935 en kampanj mot utländskt inflytande. Alla som hade kontakter med utlandet eller med utlänningar misstänkliggjordes. Det hindrade inte Jezjov från att inom loppet av två år beställa varor från väst för tusentals dollar åt hustrun Jevgenija.

Fru Jezjov levde ett hudnära liv med den ryska litteraturen: i många år var hon älskarinna åt Isaak Babel, Michail Sjolochov och andra litterära storheter. Äkta mannen bekymrade sig om detta bara periodvis, han var bisexuell. En av de få saker som förvånar mig i boken är hur okritiskt Jansen & Petrov räknar upp alla de män som Jezjov påstod sig ha haft sex med. Enligt sovjetisk lag var homosexualitet förbjudet och straffbart sedan 1933.

Jezjov var medveten om det slumpmässiga i jakten på trotskister, spioner, förrädare, folkfiender och borgarfascister. "Ett visst antal oskyldiga människor kommer också att förintas", konstaterade han, men det är "oundvikligt".

Jansen och Petrov ser två skäl till att Den stora terrorn satte in just åren 1937-38.

Det var för det första en pervers förberedelse till kriget: sovjetiska officerare och soldater skulle vara pålitliga, "bättre ett oskyldigt huvud mindre än tvekan under kriget" som Stalin uttryckte det. Enbart år 1937 arresterades 980 av Sovjetunionens högsta militärer, inklusive marskalk Tuchatjevskij och marinchefen Orlov. De mördades alla som agenter åt Nazityskland.

Den stora terrorns andra skäl var att kväsa alla dem som kunde komma att utnyttja den nya konstitution som införts 1936 och den teoretiska frihet som där kom till uttryck. I partiledningen fanns en utbredd rädsla att "fel" människor skulle kunna vinna det kommande valet till Högsta Sovjet. Till "fel" människor räknades bestraffade kulaker, folkfiender, präster som nu börjat återvända från lägren.

Terrorn var en del av den kommunistiska maktapparaten. Men Jansen och Petrov betonar något viktigt om skarprättaren Jezjovs karaktär: han drack sig full innan han misshandlade och tvingade fram fångarnas bekännelser, han var nästan ständigt berusad.

Jezjov slutade precis som alla dem han själv skickat i döden. Han fängslades för spioneri, stod inte ut med tortyren utan erkände allt som lades honom till last. Rättegången skedde på sedvanligt vis utan försvarare eller vittnen. I fallet drog den fege Jezjov med sig en rad släktingar, arbetskamrater, verkliga och påstådda homosexuella vänner liksom en rad författare som Isaak Babel, Michael Koltsov, Ivan Jatajev, skådespelare som Topchanov och polarfararen Otto Schmidt. De avrättades alla, liksom Jezjov själv.

När Jezjovs spensliga kropp en februarinatt 1940 kastades ner i den kalla jorden på Moskvakyrkogården Donskoj hamnade han i samma massgrav som Isaak Babel och hustrun Jevgenija som själv hade tagit sitt liv. Så förenades mannen, hustrun och älskaren i den grymma sannsaga som heter sovjetisk kommunism.

Kjell Albin Abrahamson

utrikeskorrespondent och författare