Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Musikvideon skapas om

Med sin hit "Video Killed the Radio Star" förutsåg brittiska elektropopduon Buggles redan 1979 videons betydelse för skivförsäljning och artistlansering. Buggles släppte själv en ganska tafflig video, som lär ha varit den första att visas när MTV föddes 1981.

Exemplen ur musikvideons barndom är inga mästerverk. För de flesta musiker var det mer naturligt att stå bakom en mikrofon än framför en filmkamera. De filmades gärna rakt upp och ner, i studio- eller konsertsammanhang.

Michael Jacksons "Thriller" var något annat, och med tiden insåg allt fler mediets potential, liksom betydelsen av att engagera bra regissörer. Derek Jarman anlitades av Pet Shop Boys. Bruce Springsteen dansade för Brian De Palma, och Wim Wenders förvandlade medlemmarna i U2 till änglar över Berlin.


Men oftast har det varit banden, eller artisterna, som stått i centrum. Därför är det extra kul att Michel Gondry, Spike Jonze och Chris Cunningham gått samman och, under bolaget Directors Label, givit ut var sin dvd-samling: främst musikvideor men även reklam- och kortfilmer, intervjuer och, i Cunninghams fall, delar ur videoinstallationerna "flex" och "Monkey Drummer". Med varje dvd följer även en 52-sidig bok.


På olika sätt har samtliga regissörer bidragit till att utveckla och förnya musikvideogenren. De har också engagerats av musiker som själva sökt förnyelse, och det säger en hel del att Björk finns med på alla samlingar.

Det var just samarbetet med Björk kring sagoliknande "Human Behaviour" (videon har följts av ytterligare fem) som gjorde att före detta trummisen Gondry slog igenom som musikvideoregissör.


Hans förmåga att korsa verklighet och fantasi, hans infall och lätta, humoristiska lek med bilder, loopar och upprepningar märks också i Daft Punks "Around the World", The White Stripes "The Hardest Button to Button" och The Chemical Brothers "Star Guitar".

Spike Jonze är den som kommer närmast små berättelser och som tydligast knyter an till filmhistoria och amerikansk underhållningskultur. Originaliteten från hans egna spelfilmer går också igen.


I "Sabotage" gör Beastie Boys en parodi på gamla polisfilmer, och Notorious B I G:s postuma "Sky's the Limit" är en hyllning till 70-talsfilmen och barngangstern "Bugsy Malone". Fatboy Slim-videon "Weapon of Choice", där Christopher Walken dansar genom ett öde hotell, är emellertid den absoluta favoriten.

Konstnärligt mest nyskapande är Chris Cunninghams skruvade och kompromisslösa visioner. Däribland mångbottnade "All is Full of Love" med Björk samt klaustrofobiska och mardrömslika "Come to Daddy" med Aphex Twin, som i sin tur gör musiken till konstfilmen "flex".


I Chris Cunninghams fall är det ingen större skillnad mellan musikvideor och konstvideor mer än, möjligen, det ursprungliga syftet, själva startpunkten. Att de visats tillsammans på utställningar vittnar också om att han själv inte sätter gränser mellan olika former.


Det är säkert ingen tillfällighet att just Chris Cunningham tagit klivet till konstvärlden, att Spike Jonze lyckats som spelfilmsregissör eller att Michel Gondry gjort sig ett namn inom reklamfilm. Samtidigt korsar genrerna varandra och blir allt svårare att skilja åt. Vilket utmanar traditionella konstbegrepp och fackindelningar på ett befriande sätt.

Jelena zetterström
journalist och konstkritiker
Gå till toppen