Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Perssons särintresse

Ombytligheten hos Göran Persson kom till uttryck redan för tio år sedan, ett par år innan hans "nej, nej, nej" till partiledarposten plötsligt omvandlades till ett "ja".

Som tidigare skolminister och s-oppositionens finanstalesman under de borgerliga regeringsåren uppbar Persson viss respekt från nästan alla politiska läger. Han skapade förtroende genom att tufft och effektivt driva igenom sina idéer. Inte för inte kallades han HSB: Han Som Bestämmer.

Tuffheten drevs ett steg vidare när Persson valåret 1994 bejakade en uppmjukning av arbetsrättens rigida regler, föreslog högre egenavgifter till a-kassan och beskrev LO som "ett särintresse bland andra". Det gav onekligen ett självständigt och dynamiskt intryck.



Det gick bra för socialdemokraterna i valet 1994. Röstandelen steg med hela 7,5 procentenheter till 45,2 procent. Moderatledaren Carl Bildt fick återlämna regeringsmakten till Ingvar Carlsson.

Efter valet och maktskiftet fick också LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm en ny regent. Tidigare sågverksarbetaren Bertil Jonsson från Ljusdal intog fackföreningsrörelsens främsta befattning efter att i fyra år ha varit en nästan osynlig andre ordförande bakom Stig Malm.

Ny andre ordförande blev Wanja Lundby-Wedin med över tjugo års facklig erfarenhet från största LO-förbundet Kommunal. Vid kongressen 2000 tog Lundby-Wedin steget upp till LO-ordförande, då Jonsson gick i pension.


Perssons tal om LO som "ett särintresse bland andra" orsakade ilska bland åtskilliga av fackets två miljoner medlemmar. Ett historiskt faktum var ju att arbetarrörelsens båda grenar - facket och partiet - hade vuxit upp tillsammans under hundra år, båda med rötter i Malmö.

De flesta av LO:s medlemmar hade dessutom i decennier accepterat att kollektivt anslutas till partiet. Det var först 1991 som kollektivanslutningen avskaffades - med Stig Malm som pådrivande.

Redan ett år efter valet 1994 meddelade Ingvar Carlsson sin avsikt att avgå. En extra partikongress utlystes till våren 1996.

Den första i LO:s ledning som offentligt gick ut och slätade över Görans Perssons "övergrepp" mot LO var andre ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Hon framhöll styrkan i att en enig valberedning stod bakom Persson och menade att hans tal om LO som ett särintresse "ska man inte bry sig så mycket om". Persson kvitterade dagen därpå med att betona hur viktigt LO:s stöd hade varit för hans beslut att kandidera.

Inför partiledarvalet vid extrakongressen återfanns i Perssons programförklaring - den s k Perssonplanen - arbetarrörelsens gamla ledstjärna: facklig-politisk samverkan.


Frågan idag är om inte partistyrelsen och Göran Persson har knutit banden med LO alltför starkt. De misslyckade tillväxtsamtalen med näringslivet kan tyda på det. LO tycks åter ha stärkt sitt inflytande över regeringspolitiken.

Såväl partiet som facket tappar medlemmar. Varningar har utfärdats från flera håll om att det nära samarbetet mellan fack och parti kan skada båda parter. LO-veteranen Svante Pedersson, en gång föreståndare för

rörelsens folkhögskola Brunnsvik, har nyligen upprepat varningen i skriften
Hur LO kan bli partipolitiskt obundet
.

Särintressen finns det gott om. Men det är inte bra för en regering att låta sig styras av ett.



Tidigare artiklar i serien har publicerats den 30.3, 31.3, 1.4, 3.4 och 6.4.
Gå till toppen