Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Simon Spies - en evig dansk succé

Fler än 65 000 har köpt biljetter till teaterföreställningen "Simon" i Köpenhamn, en succé i stort sett utan handling. Den danska publiken älskar återseendet med Simon Spies, miljardären och mediepajasen, den intelligente affärsmannen, resebyråkungen som gjorde precis som han ville.

Ingen vanlig direktörsklädsel - men så var inte heller Simon Spies en alldeles vanlig direktör. Foto: Sydvenskans arkiv

Mannen i solglasögon, vildskägg och leopard heter Simon Spies. Bilden är tagen 1967 då den framgångsrike direktören i resebranschen snart skulle fylla 46. Han var redan mycket rik och just då upptagen av att försöka korsa indisk hampa med jordgubbar.


Spies var en sexistisk kapitalist som tog sina nöjen på allvar. "Churchill hade sina cigarrer. Jag har mina flickor" brukade han säga om ett av sina huvudintressen.

I morgon, den 16 april, är det tjugo år sedan Simon Spies dog.


Hans 21-åriga hustru och arvtagerska Janni vakade vid 62-åringens sängkant den sista natten. Kvällstidningarna tryckte EXTRA-löpsedlar och många flaggor halades på halv stång av danskar som kände sig personligt berörda.


Till begravningen fem dagar senare fick Spies gamle vän, missnöjespolitikern Mogens Glistrup, permission från fängelset där han satt för skattefusk. Han var en av kistbärarna på Hørsholm kyrkogård, där Spies köpt sig fem gravplatser. Drottning Margrethe sände sin släkting greve Oluf af Rosenborg till ceremonien, och sjutton uniformerade piloter från Spies flygbolag var hedersvakt vid kistan.


För två månader sedan återuppstod till danskarnas förtjusning Simon Spies från de döda.

Föreställningen "Simon" på Østre Gasværk i Köpenhamn, utspelar sig på flygfältet i Entebbe 1976. Ingenting särskilt händer. Anders Matthesen spelar Simon Spies, eller rättare, han imiterar Spies, den tunna rösten, det spretiga skägget, det excentriska sättet att vara, de fräcka slagfärdiga replikerna.


Hittills har 65 000 biljetter sålts och spelperioden är förlängd till slutet av maj. Kritikerna var nådiga, men publiken är hänförd. Folk jublar och skrattar så tårarna trillar över återseendet med miljardären och mediepajasen, den intelligente affärsmannen som blev rik på den moderna tidens folkvandringar till solen, mannen som gjorde det han hade lust med.


Spies trodde inte bara att han var Någon. Han visste det. Han borde ha drabbats hårt av dansk avundsjuka och Jantelands lagar. Men det gjorde han inte. I livet och efter döden är Spies ett undantag.

Det är något med Simon Spies som passar exakt in i den danska självbilden: En riktig dansk rår sig själv. Han/hon sköter sitt, vet bäst och gör som han/hon har lust.


Historien om Spies är en klassisk framgångssaga. Pojken Simon Ove Christian Ogilvie Spies från Helsingør var skilsmässobarnet som växte upp omgiven av kärleksfulla kvinnor: mamma, mormor, faster, moster. Som sexåring gjorde han sina första lyckade affärer på grönsaksmarknaden i hemstaden.


Spies påstod själv att han från början hållit sig till två principer i affärslivet: att köpa allt kontant och att bara sätta sprätt på hälften av det han tjänade.

Just så, kontant, köpte han senare i livet hotell och flygplan. Efter 28 år hade han sparat ihop en miljard.


"Egentligen personifierar jag väl tidens ideal i kanske högre grad än någon annan. Född av fattiga föräldrar, började från botten, jobbade mig via universitetsstudier upp till min nuvarande position och nu vid 46 års ålder har jag nått så långt som någon människa kan drömma om. Det är väl detta folk strävar efter i livet - flotta bilar, vackra flickor, ekonomiskt oberoende, ja se själv!" Så lät hans självanalys.


Sina universitetsstudier i psykologi och statskunskap finansierade Spies med att arbeta som reseledare. I januari 1955 reste han med sina första egna 25 turister landvägen till Spanien. Fyra veckor i solen kostade 995 kronor.


Spies semesterrecept innehöll sol, livsglädje och romantik.

"Vill ni vara ihop med sura och tvära människor på er semester, så bör ni nog välja en annan resebyrå" var en av hans tidiga reklamdeviser.


Resebyråbranschen har fördelen att varan betalas i förskott och som affärsman var Simon Spies försiktig. Han ägde allting själv och höll reda på sina pengar. När han startade sitt eget flygbolag köpte han till en början begagnade flygplan. Han la sig vinn om att företaget inte skulle växa för fort och han avstod från snabba klipp. Sina sparpengar satte han i obligationer.


Främste konkurrenten var en annan man i själabranschen, Eilif Krogager, prästen i Tjæreborg. I reklamkriget mellan resejättarna Tjæreborg och Spies var Simon Spies övertygad om att all publicitet var bättre än ingen. Han använde sitt liv, lyxbilarna, resorna, flickorna och "morgenbolledamerne" (substantivet bolle betyder bulle, verbet bolle betyder knulla) som alltid var med honom överallt.


Han demonstrerade sin rikedom och betalade utan knot tre fjärdedelar av sina inkomster i skatt. På teater eller bio köpte Spies en stol åt sin promenadkäpp och gärna platserna på raden framför, så att han och käppen skulle se bättre.


Hans japanska dvärgspets Archibald fick ett mångmiljonavtal i gungning när SAS inte ville låta hunden använda den fåtölj i första klass på planet till Zürich, som hans berusade/påtända husse köpt intill sin egen.


Spies demonstrerade makt. Archibald fick visserligen flyga med till Schweiz i kabinen, men en ursäkt vore på sin plats, ansåg Spies.


Några dagar senare överlämnade en SAS-direktör köttben och en marsipantårta med texten "Archibald vov - vov" i försoningsgåva och bad djuret om ursäkt. På så vis räddade han det 180-miljonersavtal mellan bolagen, som Spies hotade riva upp på sin förnärmade hunds vägnar.


Det var en sorts upptåg som roade många danskar.

Närmast folkkär blev Spies genom radioprogrammet "Spørg bare," Frågan är fri, på söndagsmorgnar tillsammans med Bakken-sångerskan Cleo och politikern Erhard Jakobsen.


Gruppsex med tre porrfilmsaktriser inför upphetsade pressfotografer på ett värdshus i Köpenhamn fick inte resenärerna att vända Spies ryggen.


Men också när Spies utan krumbukter medgav att han känt sig dragen till nazismen och varit med i det danska nazistpartiet under de första krigsåren, slapp han undan.

- Så småningom blev jag ju klokare, sa han.

- Måste man alltid tala sanning? frågade en reporter.

- Nej, svarade Spies, men man har rätt att göra det.


Under vänstervågen och rödstrumpeåren i skarven till 70-talet ägnade Spies sig med särskild förtjusning åt att reta gallfeber på kvinnorörelsen. Eller så ägnade han sig åt det han fann roligt och retade därmed gallfeber på kvinnorörelsen.


Spies visste mycket väl att han skulle få spaltmeter gratis publicitet när han öppnade munnen och sa: "Vissa samlar på frimärken. Jag tycker om kvinnor." Eller: "När kvinnor är över 22 år börjar deras djuriska magnetism att avta." Eller: "Rödhåriga, blondiner, mörkhåriga eller cendré - en av fördelarna med att ha fyra flickor samtidigt är att man inte behöver välja."


Och på tal om Rödstrumperörelsen: "Som man är jag smickrad över att så många intelligenta kvinnor kan lägga ner så mycken möda på att bli det vi män är från början."


Mediespelet löpte i sina rituella turer och Simon Spies ombads kommentera den förargelse han väckt.

- Jag blev tillfrågad i ämnet och svarade bara ärligt, sa han och kunde räkna in ytterligare reklamplats.


Ett år innan han dog hade Simon Spies precis som Joakim von Anka en egen pengabinge. I den välmående koncernen ingick resebyrån med kontor i Norden, hotell, flygbolag, ett filmbolag och Danmarks Rumfartsselskab som forskade om rymden med tanke på branschens framtid.


Spies hade också en nästan helt förstörd lever. Det han inte hade var en arvtagare. Vid hans död skulle hans mor Emma ärva alltihop.


Koncernens egenkapital var 770 miljoner danska kronor och tillgångarna värda mer än en miljard. Omsättningen 1982 var 1,36 miljarder, vinsten blev 370 miljoner och skatten 78. Direktörerna var få och de anställda färre än tusen.


I maj 1983 gifte sig Simon Spies med 20-åriga Janni Brodersen, som anställts i Spies som piccolo när hon var 16. Köpenhamn proppade igen när brudparet åkte i öppen vagn bakom hästar och trumpetare som Danmarks drottning lånat ut. För att dela med sig av bröllopsglädjen hade Spies i annonser efterlyst personer som borde få en gratis semester. 40 000 danskar kom med förslag och tusen "vanliga människor" som aldrig varit utomlands fick med Spies ord "se sig om i denna världen innan det är dags för nästa".


Elva månader senare dog Simon Spies. 215 trotjänare som arbetat i företaget i tio år eller mer fick 100 000 kronor vardera med arvsskatten betald. Mor Emma, 84, och hunden Archibald ärvde mer pengar än de någonsin kunde göra av med och en välgörenhetsfond i Simon Spies namn upprättades. Resten gick till Janni Spies.


Ett decennium senare, efter år av internt bråk, skulder och dåliga affärer, tvingades hon lämna företaget. Det såldes så småningom till Mytravel, som förra hösten la ner Spies i Sverige. Men det är en annan historia.


"Jag gör bara det de flesta skulle vilja, men inte vågar eller har råd, att göra" sa Simon Spies en gång om sitt liv.


"Han verkade alltid ha så roligt," säger publiken på Østre Gasværk när föreställningen är slut. De äldre berättar Spiesepisoder för varandra. Unga människor, som inte var födda när Spies dog, verkar känna till historierna om hans liv och affärer, och tycks uppfatta honom som ett gammalt coolt alternativ.


Danska Spies känner nostalgins vindar och kör just nu gamla annonskampanjer i repris.

Till Sydsvenskan sa Simon Spies samma år som bilden här på sidan togs:

"Om Gud ger mig ett formulär och ber mig utvärdera resan genom livet , så kommer jag att sätta ett kryss för alternativet "Tämligen tillfredsställande.""
Gå till toppen