Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Pontus Kyander ser motpoler mötas

Pontus Kyander har sett mötet mellan Stockholms konkretister och Malmös imaginister på Malmö konstmuseum.

Bertil Gadö: Svindlande beundran, 1952.

Historien har berättats många gånger: hur Malmö under årtiondet efter andra världskriget på något märkligt sätt gav upphov till en egen avantgarderörelse, helt olik de strömningar som rådde i huvudstaden långt borta, och helt olika de preferenser som den lokala konstpubliken och kritiken hyste.


Malmö hade förvisso något slags konstliv och rent av en egen målarskola sedan tidigare, men perspektivet var provinsiellt och smått, man satte värde på korumpor och varmgula senapsfält i olja, men modernistiska experiment hade varken publik eller äldre konstnärskollegor något intresse för.


I detta något gnetiga klimat strävade konstnärerna runt imaginistgruppen på - inte fullständigt oförstådda, men knappast uppmuntrade. På den här tiden var konstnärsgrupperingarna i stort sett den enda möjliga strategin för konstnärer i provinsen att få genomslag, om man inte ville flytta till Stockholm eller någon annanstans där det fanns en större publik för nymodigheter. Max Walter Svanberg och C O Hultén kände varandra sedan tidigare och ingick med bland andra Endre Nemes i en kortlivad konstnärsgrupp kallad Minotaur.

Som Leif Eriksson visar i en helt nytryckt liten skrift, kom initiativet till Imaginistgruppen 1944 från Hultén och hans vän litteraturhistorikern Stig Lindqvist, som också föreslog namnet. Successivt växte gruppen fram. Max Walter Svanberg hörde till ursprungsmedlemmarna, Anders Österlin anslöt 1945, och under åren som följde kom makarna Gösta Kriland och Gudrun Åhlberg-Kriland, Bertil Gadö och slutligen Bertil Lundberg med. Den sistnämnde blev medlem först 1954, två år innan imaginistgruppen helt upphörde, och fick betydelse framför allt som en förbindelselänk framåt för denna Malmöitiska version av sensurrealismen genom sin gärning som ledare för Grafikskolan Forum. Medlemmarna kom och gick, Max Walter Svanberg lämnade exempelvis gruppen 1952.


Visst hade det funnits surrealism tidigare i Sverige, men imaginisterna tog avstånd från den lite sentimentala och religiöst färgade uttolkning som Halmstadgruppen stod för, framför allt i deras senare skede. Långt från att ha någon gemensam "stil" utvecklade man snarare ett förhållningssätt, där det personliga och poetiskt erotiska stod i centrum. Flera av medlemmarna var också starkt påverkade av fransk informalism.

På Malmö konstmuseums nya utställning "Det imaginära och det konkreta" ställs dessa Malmösurrealister mot Stockholms konkretister - för där var det en helt annan riktning som härskade. Konkretisterna var ingen egentlig "grupp" - att de kallades "1947 års män" efter utställningen "Ung konst" 1947 var något som skapades i pressen (i analogi med modernistgrupperingen "1909 års män"). Dessutom var en av medlemmarna kvinna, nämligen Randi Fischer - den kanske mest underskattade, för målningarna på utställningen låter ana en kolorist med ovanlig känslighet.


Begreppet konkretism ska inte tas helt bokstavligt. De flesta av konstnärerna var abstrakta i största allmänhet, somliga kom aldrig ens i närheten av de hårdare formalistiska krav som konkretismen egentligen ställer. En konstnär som Lage Lindell till exempel torde aldrig ha lämnat det figurativa helt och skulle, om han varit verksam nere i Malmö, säkert ha kunnat utvecklas åt liknande håll som t ex Österlin och Hultén. Och Karl Axel Pehrson visade senare i sina naturfantasier en tydlig surrealistisk tendens.

Främst är det Lennart Rodhe, Pierre Olofsson och Olle Bonniér som man förknippar med det som framför allt under 1950-talet blev en konkret riktning i konsten, mer organisk i linjerna än den varit på det heroiska 30-talet.


Själv fäster jag mig på utställningen framför allt vid Olle Bonniérs tidiga experiment med formkompositioner, avsedda att kunna framföras musikaliskt. Stockholms experimentella musikscen hade ännu inte utvecklats, så på sitt vis var Bonniér en föregångare - och dessutom en ovanligt kul målare.


Utställningen sammanfattar rätt väl skillnaderna och - trots allt - likheterna mellan konstströmningarna i Stockholm och Malmö. Naturligtvis var det konkretisterna som drog det längre strået; de kunde dessutom dra fördel av de efterhand allt fler offentliga utsmyckningar som det begynnande folkhemsbygget krävde. Inte minst Arne Jones, Lennart Rodhe, Pierre Olofsson och Olle Bonniér satte sin prägel på den offentliga konsten under skedet som följde. Den måleriska och surrealistiskt färgade konst som utvecklades av imaginisterna lät sig inte lika enkelt förstoras till monumentala mått i lasarettsfoajéer och postkontor.


Fortfarande är det långt mellan Stockholm och Malmö, även om uppmärksamheten på konstscenen här nere numera är betydligt bättre. Kanske kan vi idag vinna något på avståndet till köttgrytorna i Stockholm. Det lokala intrigspelet kräver förvisso sina offer också i Malmö, men orienteringen utåt märks starkt bland yngre konstnärer - och här kan man till sist inte inbilla sig att man kan överleva bara på den lokala uppmärksamheten.


Kanske kan de bättre än imaginisterna dra fördel av att Malmö i praktiken har nästan lika nära till kontinentens storstäder som till Stockholm, och att det är bättre att själv utveckla sitt kontaktnät internationellt än att vänta på de "rätta" signalerna norrifrån.

PONTUS KYANDER

konstvetare och kritiker
KONST
Det imaginära och det konkreta.
Malmö konstmuseum. T o m 5.9.

Konkret om imaginisterna
En konsthistorisk studie av Leif Eriksson. Wedgepress & Cheese.
Gå till toppen