Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Jonas Franksson skyr medlidande

Tidigare stirrade folk på Jonas Franksson för att han satt i rullstol. Nu tittar man för att han är känd från hyllade tv-programmet CP-magasinet.

EN DAG I MALMÖ/ Jonas Franksson

"Jag är beroende av badkar. Jag skulle inte kunna bo i en lägenhet utan badkar. När jag vaknar på morgonen är jag stel i hela kroppen. Ett bad mjukar upp och badkaret är ett bra ställe att filosofera. Jag brukar ligga en kvart tjugo minuter.

Jag är inte ensam. Jag har flera personliga assistenter som hjälper mig. Ibland kommer assistenten hem på morgonen, ibland sover han över. Man vänjer sig vid att alltid ha någon så nära inpå sig. Och dom går liksom inte att räkna bort. Det är bra att det inte är samma hela tiden. Då skulle man gå varandra på nerverna.

Sen klär jag på mig, alltid jeans och t-shirt.


Film är mitt största intresse. När jag växte upp spelade alla ungar basket. Jag fick gå på matiné. Foto: Emma Larsson

Jag äter väldigt lite frukost, jag har svårt att få i mig mat på morgonen. Kaffe eller te och en citronyoghurt. Yoghurten är från Skånemejerier. En sak som är bra med Malmö är att här finns Skånemejerier och inte Arla.

Arla är den stora sponsorn av kronprinsessan Victorias fond som ger pengar till oss stackars ungdomar som sitter i rullstol så att vi kan få en meningsfull fritid.

När jag var ordförande i Förbundet Unga Rörelsehindrade startade vi en fond som heter "Stackars Victoria". Avkastningen ska gå till att ge Victoria en meningsfull fritid. Idag har vi fått ihop sjutusen kronor.


Folk skänker av välmening men det är diskriminerade och förödmjukande att leva på välgörenhet. En gång talade jag på ett torgmöte om just det. Efteråt kom en dam fram till min assistent med en tia i handen. "Ge det till pojken så att han kan köpa en glass", sa hon. Och när jag är på KB händer det att folk vill tvinga på mig en öl för att dom tycker synd om mig och vill vara snälla". Efter frukost sätter jag på min dator, kollar mejl och läser text-TV. Jag får väldigt mycket mejl. En forskare från Umeå universitet som håller på att undersöka mediebilden av funktionshindrade från femtiotalet och framåt vill att jag ska vara med på ett seminarium. Jag tackar ja.


Jag brukar äta en tidig lunch. Jag är vegetarian. Ganska ofta går jag ned till Miso som är en vegetarisk restaurang på Brogatan. Jag har inte råd att gå varje dag men en sak som är bra med Malmö är att det inte är så dyrt att gå ut och äta som i Stockholm eller Göteborg.

Och så är stan platt. Det är lätt att ta sig fram på gatorna. Det är svårare att ta sig in i butikerna. Där får jag inte plats.

För några år sedan hade Skånetrafiken förbud mot rullstolar på sina bussar. En god vän uppmärksammade förbudet. Vi var några stycken som gjorde en aktion på Triangeln och stoppade bussar och kedjade fast oss. Handikappombudsmannen ingrep och det slutade med att Skånetrafiken upphävde sitt rullstolsförbud. Aktioner är ett viktigt sätt att väcka uppmärksamhet.


I min bokhylla har jag Nelson Mandelas memoarer. De som kämpade mot apartheid är kanske min största inspirationskälla.

Efter lunch är det mer arbete. Jag har inrett en arbetsvrå som är ganska trist, ingenting distraherar, jag kan koncentrera mig på jobbet. Jag arbetar med en film som handlar om människovärde sett genom några funktionshindrades liv.

Jag jobbar till fyra, halv fem. Sedan måste jag ha luft. Jag och min personliga assistent går en runda i Pildammsparken. Ibland går vi helt tysta, ibland känner jag för att prata. Eller går vi till Stadsbiblioteket och läser tidningar eller till skivaffären Musik & Konst på Spångatan. Jag är passionerat musikintresserad. Nu senast köpte jag en skiva med Wilco.


Jag tycker om att äta middag ute när jag har råd. Jag går på många ställen runt Möllan. Krua Thai är ett favoritställe.

Men för det mesta äter jag hemma. Jag bestämmer menyn, min personliga assistent lagar maten. Det är lätt att man låter personliga assistenten göra allt och så äter man det som ställs på bordet. Men då blir man lat. I kväll blir det pasta med currysås.

Efter middagen sträcker jag ut mig en halvtimme. Jag har problem med ryggen och det brukar jag göra ett par gånger under dagen. Jag funderar på om jag ska läsa en bok eller se en film.


Film är mitt största intresse. När jag växte upp spelade alla ungar basket. Jag fick jag gå på matiné. Nu ser jag nästan en film varje kväll. Jag är med i Cinemateket på Spegeln. De har två föreställningar varje tisdag och lördag. Jag går ofta på båda föreställningarna. Jag har svårt för att se filmer där någon rollkaraktär är rörelsehindrad. Jag har flera gånger stått med "Livet är en schlager" i handen i videoaffären. Men jag har alltid blivit så upprörd bara över att hålla i kassetten så att jag varit tvungen att ställa tillbaka den. Jag har svårt för att se alla schablonmässiga porträtt av CP-skadade. Antingen är vi offer eller har vi någon slags hjältegloria. Häromkvällen såg jag Dawn of the Dead. Den var OK. Vaktmästaren kom fram och sa att han tyckte om CP-magasinet. Det kändes bra. När man hör sånt känns att det man gjort betyder något.

Jag dricker en kopp te, läser lite och somnar ungefär vid halv ett".

Berättat för Claes Fürstenberg

FAKTA

Namn: Jonas Franksson
Ålder: 26 år
Bor: Norra Skolgatan
Yrke: programledare i SVT:s CP-magasinet. Skribent. Debattör. Föreläsare.
Bäst med Malmö: stan är platt.
Sämst med Malmö: det är långt till släkten i Gästrikland.
Gå till toppen