Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Jan Aghed läser Robert Stone

I "Bay of Souls" hamnar
huvudpersonen i en mardrömslabyrint av voodoo, korruption, politiska intriger och vapeneld. Livet nära djupet och självförstörelsens lockelse är ett framträdande motiv hos Robert Stone, skriver Jan Aghed.

BOKEN

Robert Stone

Bay of Souls. Picador.


I roman efter roman har Robert Stones manliga huvudpersoner varit trasiga, riktningslösa, desillusionerade, mentalt bombade, desperata och självdestruktiva amerikaner. Ensamma, skärrade, hemfallna åt sprit eller droger och i akut behov av en både yttre och inre resa har de gett sig iväg, ofta till något land i tredje världen, på jakt efter en kick som kan ge deras tillvaro ett innehåll och helst en högre, mer eller mindre religiös mening.


Michael Ahern i nya boken "Bay of Souls" - författarens sjunde roman, sex år efter den förra, "Damascus Gate" - är på flera vis en typisk Stonehjälte i en typisk Stonehistoria, det vill säga med oroande psykologiska djup och moraliska teman och mörka existentiella och politiska stråk under en barock, dramatiskt gräll thrilleryta.


Han är professor i engelsk litteratur vid ett småstadsuniversitet i Mellanvästern, pappa till en nästan tonårig, distanserad och avvisande son i ett stagnerat äktenskap och fylld av en mer och mer påträngande känsla av främlingskap och otillfredsställelse med sitt liv. Detta tippar över ända då han faller raklång för en nyanländ akademisk kollega, Lara Purcell, en vacker, sexuellt frigjord kreolska från den karibiska ön St Trinity, berättelsens täcknamn för Haiti, följer henne dit för att sportdyka och hamnar mitt i en mardrömslabyrint av voodoo, korruption, colombiansk knarkmaffia, politiska intriger, automatvapeneld och överhuvudtaget dålig karma. Alltmedan en rebellstyrka understödd av CIA försöker störta en regerande militärjunta.


I Stones första roman, "A Hall of Mirrors" från 1967, då han var trettio, tre år senare filmad av Stuart Rosenberg som "WUSA" med Paul Newman, snubblar en marijuanarökande diskjockey i New Orleans in i en mordisk sammansvärjning organiserad av fanatiska högerextremister och rashatare. Boken var ett episkt försök att packa in alla 1960-talets dominerande sociala och politiska frågor i en enda berättelse.


Därnäst kom "Dog Soldiers", 1974 - minnesvärt filmatiserad av Karel Reisz under titeln "Who'll Stop the Rain", 1978 - som startar i Vietnam och transporterar tre kilo smuggelheroin tvärsigenom USA till en surrealistisk eldstrid i Sierra Nevada.


Kriget - där Stone själv varit utsänd reporter för tidningen Guardian - förflyttat till anstiftarnas hemmaplan i en undergångsvision av det moraliska kaoset i Vietnamepokens och knarkkulturens Amerika.


Ett av de bärande motiven i "Bay of Souls", amerikansk intervention i Centralamerika, färgade redan tredje romanen, "A Flag for Sunrise", 1981 (svensk översättning 1983 "Flagga för soluppgången"), Stones allra bästa bok, utmynnande i grymt våld i revolutionens Tecan, Nicaragua i fiktiv förklädnad.


I "Children of Light", 1986, ett porträtt av schizofrenin och galenskapen i Hollywoods drömfabriker, är huvudpersonerna involverade i ett filmprojekt byggt på Kate Chopins roman "The Awakening" - där hjältinnan till slut simmar till havs och aldrig kommer tillbaka - och sitter och studerar klipp ur berömda spelfilmer om drunkning, däribland regissörerna William Wellmans och George Cukors klassiska versioner av "A Star Is Born".


Just livet nära djupet, avgrunden, och självförstörelsens lockelse är ett framträdande motiv hos Stone, liksom olika yttringar av mani på ett teologiskt, mytologiskt eller metafysiskt underlag. Som då ensamseglaren Owen Browne i "Outerbridge Reach", 1992 (svensk översättning 1993 "Vrakudden"), till sist stiger ner i vågorna från sin båt förvissad om att ha upptäckt universums hemlighet.


1998 följde så "Damascus Gate", där hjälten, en av de ångestridna skribenter och journalister som Stone gärna berättar om, tillhör en karakteristiskt brokig och helknäpp rollbesättning av sökare, utbrända typer, FN-tjänstemän, israeliska medborgargarden och palestinska motståndsledare i Jerusalem och Gazaremsan under den första stora intifadan.


"Damascus Gate" befäste intrycket att de problem som flera av Stones hjältar släpar på underförstått är av religiöst slag och att deras ymniga intag av sprit och droger och benägenhet att uppsöka eller fastna i livshotande dilemman, inte sällan indränkta i en romantisk tropisk exotism och mystik som för tanken till Joseph Conrad och Graham Greene, har sina rötter i föreställningar om att Gud fortfarande existerar.


Likt Ingmar Bergmans 60-talsfilmer uppvisar den katolskt uppfostrade Stones romaner en slående Gudsbesatthet, som om han vore ointresserad av eller oförmögen till en filosofisk hållning och livssyn utan ett religiöst ursprung. En Kristussymbolik tränger sig på läsaren inför en efter en bland hans hjältar, med Vietnamveteranen och heroinsmugglaren Ray Hicks slutmarsch mot döden i "Dog Soldiers" som ett särskilt uttryckligt exempel. "'What are you carrying', someone asked. 'Pain, man. Everybody's. Yours too, if you only knew it.'"


En av avantgarde- och experimentfilmens stora, amerikanskan Maya Deren (1917-61), var djupt fascinerad av myt och ritualer och for 1946 till Haiti för att göra en film om voodookulten. Enligt en intervju med Stone i franska veckotidningen Le Nouvel Observateur nyligen är bilden av Lara i "Bay of Souls" inspirerad av just Deren. Lara tror på övernaturliga fenomen och vänder tillbaka till St Trinity i övertygelsen att hon bara i en voodooceremoni kan återfå sin själ, som hon påstår att hennes döde bror stulit och deponerat hos en ondsint häxa. Vad man vet tog sig Derens voodoofascination inte sådana bisarra uttryck.


Gemensamt med många av Stones tidigare romankaraktärer drivs Lara liksom Ahern av en idé om självförvandling, en fixering vid transcendens, vid någonting bortom sinnenas och förnuftets fattningsförmåga, av en längtan efter en form av frälsning. ningen Le Nouvel Observateur nyligen är bilden av Lara i "Bay of Souls" inspirerad av just Deren. Lara tror på överna-turliga fenomen och vänder tillbaka till St Trinity i övertygelsen att hon bara i en voodooceremoni kan återfå sin själ, som hon påstår att hennes döde bror stulit och deponerat hos en ondsint häxa. Vad man vet tog sig Derens voodoofascination inte sådana bisarra uttryck. Gemensamt med många av Stones tidigare romankaraktärer drivs Lara liksom Ahern av en idé om självförvandling, en fixering vid transcendens, vid någonting bortom sinnenas och förnuftets fattningsförmåga, av en längtan efter en form av frälsning.


Läsare med anlag för skepsis mot författarens karakteristiska intresse för det irrationella och för själens rörelser sätts på hårdare prov än vanligt av melodramatiska klichér i samband med voodootrummors dunkande. Beundrare av Stones smak för mytiskt och apokalyptiskt berättande och storartade förmåga att frammana psykiska klimat genomsyrade av hot och fruktan får å andra sidan generös utdelning.


Då han är i högform, vilket händer även här, låter han en mästerligt förtätad skymningszon mellan dröm och verklighet omge en thrillerhandling som förenar en undersökande moralisk och en kritisk politisk dimension med rafflande situationer beskrivna med sällsynt suggestiv kraft. Ett kraftprov i den vägen är avsnittet där Ahern gör ett riskabelt dyk ner till ett sjunket flygplansvrak för att fiska upp värdefullt kontraband och nära att kvävas får en hemsk föraning om sin dödlighet. En liknande undervattensscen förekommer i mittpartiet i "A Flag for Sunrise". I "Bay of Souls" har den vunnit i komplexitet, stilistisk utformning och otäck spänning.
Gå till toppen