Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Pontus Kyander ser Lennart Nilsson – artikel från Dunkersutställningen 2004

2004 hade Lennart Nilsson utställning på Dunkers. Då skrev konstkritikern Pontus Kyander det här reportaget om honom. ”Under reportageresan i Kongo 1948 dyker plötsligt byfotografen upp. Lennart Nilsson, ung fotograf från Stockholm med uppdrag från bildtidningar som Se och Veckorevyn, möter en kollega och får med sig en bild från det som ännu beskrivs som det mörkaste Afrika. Tidsenligt heroiserat och allvarligt, inte nödvändigtvis i någon dålig mening. ” Läs hela här.

HDs Fotograf Göran Stenberg möter mästerfotografen Lennart Nilsson i hans pågående utställning på Dunkers kulturhusBild: Fredrik Johansson
Den ljusare gråskalan och antydan till rörelse visar att Lennart Nilsson, skolad i den på 40-talet fortfarande ganska mörka och "piktorialistiska" svenska fotografin, också tagit intryck av det nya amerikanska fotot, förmedlat genom tidningar som Life och Time.
Ännu har inte någon snapshotestetik hittat till Sverige, och ännu är fotografer som Cartier-Bresson och Richard Avedon bara avlägsna namn. Bildbyrån Magnum har just bildats, och det är först på 1950-talet som de stora förändringarna blir synliga i svensk fotografi. Det är då vi ser fotografer som Hans Hammarskiöld, Rune Hassner, Sune Jonsson, Georg Oddner och Christer Strömholm omdefiniera den svenska fotografin.
Och så Lennart Nilsson. Han etablerade sig ganska snabbt under 1940-talet genom det uppblommande intresset för bildtidningar och fotoreportage. Men kriget isolerade Sverige, och tendenserna hade snarare gått mot konservativare uttryck än de radikala och formalistiska experiment som 1930-talets fotomodernister stått för. När Lennart Nilsson möter sin kollega i Kongo, är det två yrkesmän från fotografins geografiska marginaler som möts, men bara den ene av dem är medveten om det.
Man kan följa Lennart Nilssons karriär på Dunkers kulturhus i Helsingborg, samt i en massiv "coffee table-book" utgiven häromåret. Tyvärr saknar både bok och utställning såväl distans som historik och sammanhang - vilket är trist, inte minst för att Lennart Nilsson vore förtjänt av att sättas in i just ett större sammanhang. Det skulle visserligen bli svårt att försvara påståendena att han är Sveriges främste fotograf genom tiderna (museets hemsida) eller en av de tio viktigaste fotograferna genom tiderna (bokens baksidestext). Men en nyanserad skildring av en av landets och världens mest inflytelserika fotografer vore på sin plats.
Sant är att han säkert är den svenska fotograf som fått största spridningen för sina bilder. Ingen kan ifrågasätta Lennart Nilssons berömmelse och skicklighet. Skildringen av ett växande fosters utvecklingsstadier var revolutionerande när de först publicerades 1965 i Life.
Inte för att det tidigare saknades bilder på medicinska preparat, men Lennart Nilsson lyfte hela det medicinska fotot från dess gryniga och trista vetenskapliga uppsyn till något färgstarkt och spektakulärt. Med ljus- och färgsättning samt ny fotografisk teknik (inte minst på filmsidan), kunde "livets under" skildras på ett sätt världen inte skådat tidigare.
Intresset för ny teknik har följt Lennart Nilsson, och hans banbrytande roll ligger främst inom det vetenskapsinriktade fotot. Där har han också instiftat ett viktigt pris. Men på andra områden snarare fullföljer Lennart Nilsson linjer än bryter nya vägar.
Hans storhet ligger på ett mänskligt plan, i förmågan att komma nära dem han porträtterar. Han är en omvittnat trevlig fotograf, och det lyser igenom i bilderna, och samtidigt en perfektionist när det handlar om teknik och komposition.
Han hör till landets mest efterfrågade porträttfotografer, men det är också i de officiella porträtten som hans konservativa sidor kommer fram - kungahuset har han porträtterat från Gustav V till idag. Bland kungligheter, poeter, demonregissörer, operadivor och FN-chefer möter vi grubblande män och mestadels glada och käcka kvinnor. På gott och ont har han varit en fotograf som levererat precis det som efterfrågats.
Själv fäster jag större vikt vid humanisten Nilsson än kändisfotografen. Ett tidigt (och tidsenligt) reportage skildrar en barnmorskas vardag i ödemarkerna kring Karesuando 1945. Det är Lubbe Nordströms Lort-Sverige, där fattigdom och smuts ännu hör till livsvillkoren, men speglar också en betydligt mer optimistisk livssyn.
Till de bästa reportagen hör de om Frälsningsarmén och om en alkoholists väg till tron. Inte för att jag delar den religiösa övertygelsen - som jag tror Lennart Nilsson gör - men mänskligheten och närvaron i bilderna är stark. På sätt och vis är de ett slags motbilder till Christer Strömholms bilder av prostituerade och transvestiter från samma tid. Dygdens väg och Lastens: fotohistoriskt är det dock ingen tvekan om att synden dragit det längsta strået.
konstvetare och kritiker
UTSTÄLLNINGFotografier 1942-2002Lennart Nilsson. Dunkers kulturhus, Helsingborg, t o m 29.8.
Läs alla artiklar om: Lennart Nilsson död
Gå till toppen