Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Försvara dig!

Att bli kändis var svårt för Majgull Axelsson. I sin nya bok beskriver hon hur kvinnor hamnar i lägen där de inte försvarar sig - trots att de är starka som berg.

En dag blir hon stum.

Huvudpersonen i Majgull Axelssons nya bok, "Den jag aldrig var", jagas av pressen. I stället för att försvara sig eller gråta ut vid en kvällstidningsreporters skuldra tiger hon.


Det var en dikt om det svåra med att ta sig själv på allvar som blev startpunkten för Majgull Axelssons nya bok. Foto: Kent Hult
Fyra år har gått sedan Majgull Axelssons senaste roman, "Slumpvandring", och den här gången är förväntningarna och offentligheten lättare att hantera.

- Då förmådde jag inte säga nej till någon, säger hon.


Vi sitter på ett kafé på Djurgården i Stockholm. Vinden river rejält och hon säger till fotografen:

- Det blir inga bilder där håret blåser åt alla håll.


1997 fick Majgull Axelsson som femtioåring sitt stora litterära genombrott. "Aprilhäxan" belönades med Augustpriset och är idag översatt till 23 olika språk. När uppföljaren kom ut porträtterades Majgull Axelsson i tv-programmet K Special, prydde omslaget på Månadsjournalen och ställde upp på intervju efter intervju.

- Jag kände mig väldigt utsatt. Jag som har en journalistisk bakgrund, jag är van att se, inte bli sedd. Det är en väldig skillnad.


I "Den jag aldrig var" beskriver hon den moderna offentligheten: "... detta att var och en som träder in i strålkastarljuset förväntas ge något av sig själv, något privat och personligt, något djupt intimt och innerligt".


Framgången betydde också ett oberoende. Och självförtroende. Majgull Axelsson plirar med ögonen och skrattar med rökig röst:

- Nu tror jag att jag är författare!


Ända sedan hon var sju år har hon vetat att det var vad hon egentligen ville bli. Men det kändes så stort och så svårt, att hon satsade på journalistyrket i stället. Då fick hon åtminstone skriva.

I arbetet med dokumentärromanen om barnprostitution, "Rosario är död" från 1989, lossnade det.

- Jag använde ett litterärt språk och själva lättnaden i detta var så oerhörd, så då sa jag upp mig och bestämde mig för att skriva på mitt eget sätt.


Hon har svårt att läsa om den nu, Rosarios öde är så ohyggligt. Ändå hjälpte dokumentärromanerna henne att inte väja för de svåra ödena. Om Rosario har levt i det, har vi som människor åtminstone en plikt att veta vad det var hon gick igenom, resonerade Majgull Axelsson.

- Jag ville inte släta över. Det finns hela tiden en längtan att släta över, att inte tala om exakt det som händer. Det är en fråga om hur man väljer att närma sig lidandet.


Hon skriver om prostitution och förnedring, fattigdom och kvinnoförtryck.

Och har tusentals och åter tusentals läsare.


Hon tror att det har att göra med det som grekerna kallar katarsis. Andras kval kan vara ett själsligt reningsbad, något som utlöser känslor som hållits tillbaka.

- Jag tror att det stora, tyngre lidandet avspeglar något vi alla går igenom. Även om vi i yttre mening har haft en ombonad uppväxt, har alla erfarenheter av saker som är svåra och smärtsamma, alla har känt sig utsatta och maktlösa. Detta måste berättas om och om igen för att vi ska kunna bearbeta och förstå det.


Majgull Axelsson är född i Landskrona, uppvuxen i Nässjö på femtiotalet. Pappan var anställd vid järnvägen och fackligt aktiv, mamman var hemmafru, senare servitris och industriarbetare.


Hennes fem år äldre syster var femte generationen av kvinnor som blev med barn utan att vara gift. Plötsligt förvandlades en studiebegåvad ung kvinna till någon som knappt hade makten att köpa sig ett par strumpor eller ett läppstift. Mannen hade pengarna.

- För min generation kom p-pillret precis lagom. Det gjorde hela skillnaden. Kontrollen över fertiliteten är precis lika viktig som den ekonomiska makten när det gäller kvinnans frigörelse.


Huvudpersonen i "Den jag aldrig var", MaryMarie, är minister. Hon har både ekonomisk makt och åtminstone till en början makt över sin egen sexualitet. Men precis som många kvinnor sätter hon på autopiloten, trycker ner sin egen smärta.

- Jag läste att en av orsakerna till att så många kvinnor får urinvägsinfektion är att vi aldrig anser oss ha tid att kissa färdigt, och att vi inte känner när vi är kissnödiga. Då har man ju verkligen stängt av sin egen kropp helt och hållet. Man begår våld på sig själv.


MaryMarie ser passivt på hur hennes man Sverker bedrar henne. Just den passiviteten ville Majgull Axelsson skildra.

- En massa kvinnor hamnar i lägen där de inte försvarar sig. I själva verket är vi starka som berget, men vi upplever inte att vi är värda att försvara.


På ett sätt är mycket perfekt, år 2004. Kvinnor har ekonomisk makt. Lyckas på jobbet. Får bra betyg. Men föraktet finns kvar. Och den stegrande utseendehetsen förvånar henne.

- Man ska inte underskatta den sexuella makt som unga kvinnor har. Men det är en makt som går över. Man måste skaffa sig en inre styrka, inte bara yttre i form av utseende, betyg och yrkesframgång, säger hon.


En inre styrka innebär att ta sig själv på allvar. Att tycka om sig själv.

- Utan det står man inte ut när allt annat rasar.

Det finns en scen i "Den jag aldrig var" där huvudpersonen MaryMarie köper en läderbag på en flygplats i Montevideo. Den ser ut att tillhöra den hon ville vara.


Bokens titel kom till henne när Majgull Axelsson läste en dikt av Alejandra Pizarnik, tolkad av Magnus William-Olsson, på Aftonbladets kultursida: "jag vågar inte sluta vara/den jag aldrig var".

- Den slog mig i maggropen. Den där läderbagen är ett sätt att signalera till världen: det här är jag. Man visar ett ansikte utåt, men har hela tiden en annan verklighet inuti.
Majgull Axelsson om...

... den amerikanska författaren Joyce Carol Oates:
- Jag håller henne för den allra största i samtiden. Jag är klart påverkad av henne. Detta att hon berättar historier med ett sånt eftertryck! Hon är inte utslätad och ängslig, hon bara öser på.

... den svenska prostitutionslagstiftningen:
- Den är föredömlig. Den pekar ut köparen och inte säljaren. Så länge de sociala och ekonomiska omständigheterna är som de är i världen, kommer det alltid finnas människor som gör vadsomhelst för att överleva. Därför är det rätt att det är de som köper som bär ansvaret.

... Gud:
- Jag tror inte på gud. Tyvärr. Jag tror att det är en stor hjälp att tro, att ha någon att vända sig till och samtala med. Jag tror på att göra det bästa av den tiden man har. Och att försöka vara hygglig.

Böcker och dramatik
Dokumentärt:
Våra minsta bröder, 1986
Rosario är död, 1989
Dom dödar oss, 1991
... och dom som inte har, 1996

Romaner:
Långt borta från Nifelheim, 1994
Aprilhäxan, 1997
Slumpvandring, 2000
Den jag aldrig var, 2004

Dramatik:
LisaLouise, 2002
Gå till toppen