Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Missionärmed respekt för alla religioner

Han talar swahili och det afrikanska stamspråket luhaya. Han har badat med flodhästar i Victoriasjön och varit hembjuden till Tanzanias president Julius Nyerere.
Pensionerade prästen och missionären Gunnar Ljungman har mycket att berätta.




LUND. "En spännande man som har en väldigt intressant bakgrund."

Det var Dan Jägers motivering till att få veta mer om Gunnar Ljungman.

- Allt han vet om mig är att jag varit missionär i Afrika, skrattar hans granne när han tar emot utanför radhuset på Gunnesbo.


Gunnar Ljungman är lång och ryggen är rak trots de 85 åren. Handslaget är fast, men det första intrycket av stramhet mjukas upp av den varma glimten i de ljusblå ögonen.


Zebraskinnet som pryder väggen i vardagsrummet fick Gunnar Ljungman i avskedspresent av församlingen i Tanzania när han gick i pension. Hustrun Irmgard fick en väska i zebraskinn. Foto: Ola Nilsson


Redan i dörren får vi en hälsning från Afrika.

- Karibu betyder Välkommen på swahili, översätter Gunnar Ljungman skylten i hallen.

Hans och hustrun Irmgards hem är fullt av minnen från Afrika. Ena väggen i vardagsrummet täcks av ett stort zebraskinn, intill det hänger afrikanska masker och kalebasser. Svenska 1800-talsmöbler blandas med tyger i afrikanska mönster.


Här lever Irmgard och Gunnar Ljungman efter ett långt och spännande liv som missionärer i Afrika.

1948 kom de till Tanganyikaterritoriet som då var ett brittiskt mandatområde och en rest av Tyska Östafrika. 1985 lämnade de ett fritt land, som då hette Tanzania och där de varit med om att bygga upp en självständig tanzanisk kyrka.

- Han får berätta så drar jag mig tillbaka, säger Irmgard Ljungman med ett försynt leende då maken slår sig ner i favoritfåtöljen.


Och så får vi under ett par timmar ta del av ett stycke afrikansk nutidshistoria som samtidigt är en skildring av hur två människor gjorde ett aktivt livsval för att hjälpa andra.


Gunnar Ljungman föddes i Göteborg och växte upp i vad han beskriver som ett kristet hem. Han läste till präst i Lund där han träffade sin livskamrat Irmgard som är född och uppvuxen här. Tillsammans bestämde de sig för att bli missionärer och gick gemensamt en missionärskurs i Uppsala.


Att omvända människor var inte det som drev dem.

- Det var mer så att vi upplevt det kristna budskapet på ett personligt sätt och ville inspirera andra till det vi trodde och kände, förklarar han.

I maj 1948 klev de ombord på missionsplanet Ansgar på Bulltofta och landade efter fem dagars resa på Entebbe-flygplatsen i Ugandas huvudstad Kampala. Där möttes de av kamrater som tog dem med över gränsen till Tanganyika, till den tidigare tyska missionsstaden Bukoba vid Victoriasjön.


Gunnar Ljungman minns fortfarande den första kvällen. I staden fanns ett lärarseminarium där man ordnat underhållning för de nyanlända.

- Det som slog mig först var hur utsökt vackert afrikanerna sjöng, jag blev helt förstummad. Och så dansade vi getdansen, demonstrerar han med pekfingrarna som horn. Ögonen lyser vid minnet.

Efter kriget hade den tidigare tyska missionen brutits sönder, tyskarna hade internerats och den nordiska missionens uppgift blev att försöka bygga upp en självständig kyrka.


Gunnar Ljungman återkommer ofta till detta, att missionen inte handlade om att pådyvla andra människor en för dem främmande tro.

- Jag har alltid haft den största respekt för andra människors livsåskådning, både för islam och de indiska religionerna. Och det var ju inte så att afrikanerna inte hade någon tro. De hade egna andepräster och vår uppgift kan man väl se mer som att komplettera deras tro, inte att kritisera den.


Det viktiga för honom var också samarbetet med ortsbefolkningen. För att klara det måste man kunna språket och i Bukoba talades stamspråket luhaya.

- Det var inte lätt och i början var det kroppsspråket som gällde.


Det nyanlända missionärsparet skickades från Bukoba ut i ödemarken där de bodde i ett enkelt hus byggt av tyska missionärer. Redan första året födde Irmgard Ljungman parets första barn, dottern Eva, med hjälp av en svensk barnmorska. Eva fick senare fyra syskon, varav bara det yngsta är född i Sverige.


Medan hustrun tog hand om barnen arbetade Gunnar Ljungman med att både andligt och materiellt bygga upp den nya kyrkan. För arbetet handlade inte bara om att hålla gudstjänster och andra kyrkliga ritualer. Arbetsdagen handlade lika ofta om att köra runt i en lastbil på dåliga vägar med last av cementsäckar, fönster och annat byggmaterial.


Han berättar om hur han lärde sig blanda lera från termithögar med vatten för att få fram det bästa teglet. Med fötterna.

När bilen gick sönder fick han också agera bilreparatör.

- Allt detta var väl inget jag var särskilt van vid hemifrån men jag tror jag lärde mig att bli ganska praktisk, säger han.


De bodde i en vacker trakt högt över Victoriasjön. Under en period hade Gunnar Ljungman ansvar för församlingens båt som användes till att resa runt till folket på öarna i sjön.

- Jag minns lördagsbaden vi tog i sjön där man ibland hade sällskap av en flock flodhästar som badade en bit bort.


Inte bara byggnadsarbetare och bilreparatör utan också veterinär fick han bli när djuren i boskapshjorden han hade ansvar för blev sjuka och behövde injektioner.


Paret Ljungman lärde tidigt känna läraren Barbro Johansson från Malmö som levde i Tanganyika från 1946 och som deltog aktivt i frihetskampen under Julius Nyerere, som blev landets förste president.


Ett halvår innan Tanganyika blev självständigt i december 1961 blev också kyrkan i Bukoba en självständig kyrka.

- Från den dagen var vi inte längre missionärer utan medarbetare. Det gav en fin känsla av jämlikhet som var skön för oss. Det var olyckligt att andra fick bestämma så länge över Afrika. Självständighetsdagen var den bästa dagen i mitt liv.


1962 återvände familjen Ljungman till Sverige för att barnen skulle gå i svensk skola. Här arbetade Gunnar Ljungman i Göteborg och Uppsala, bland annat med att utbilda nya missionärer.


Men efter åtta år i Sverige blev längtan för stark. 1970 åkte paret Ljungman ut igen, nu som anställda i den tanzaniska kyrkan., Gunnar som prost och Irmgard som församlingsassistent.

- Det var ett självständigt arbete där hon körde runt i byarna och talade med kvinnorna, berättar han.


Av parets fem barn har de två äldsta återvänt till Afrika som missionärer, dottern Eva som nu är lärare i swahili på ett universitet i Tyskland och sonen Martin som är läkare.


1985 gick Gunnar Ljungman i pension vid 66 års ålder och paret återvände till Lund och bosatte sig i den då helt nya stadsdelen Gunnesbo.

Och här trivs de bra. Förutom att hålla föredrag om sitt liv som missionär har Gunnar Ljungman fortsatt arbeta för kyrkan genom att ordna seminarier för blivande präster från Göteborgs stift.


Och kontakten med Tanzania finns kvar. Gunnar Ljungman berättar om den nära vännen Nsa Kaisi, före detta general och "regional commissioner," (ungefär landshövding) som hjälpte dem under den oroliga tid som följde på Idi Amins välde i Uganda i början av 70-talet.

- Det förekom mycket vapen i byarna och en natt stals vår bil som stod fullpackad utanför huset inför en resa vi skulle göra. Då såg Nsa Kaisi till att vi fick soldater som vakter.


När Nsa Kaisi kom till Lund 1985 för att läsa nationalekonomi återupptogs kontakten. Han umgicks mycket i radhuset på Gunnesbo och när han återvände till Tanzania återgäldade han deras gästfrihet genom att bjuda dem till sin residensstad Musuma.

- Och redan första kvällen körde han oss hem till Julius Nyerere som då avgått och levde som pensionär i Mararegionen. Det var fantastiskt att få träffa denne man som vi beundrat så mycket.


Trots att Gunnar Ljungman nu borde njuta sitt otium efter så många år av arbete fortsätter han oförtrutet att hålla föredrag och anordna seminarier. Och eftersom barn och barnbarn bor spridda runt om i landet blir det till att resa runt i landet för att hålla kontakten.


Han ägnar sig också åt trädgården där dahliorna blommar och vinrankan hänger full av druvor.

Men minnena från Afrika är starka och han är märkbart glad över att få berätta.

- Det var verkligen roligt att få den här möjligheten, säger han.
Gunnar Ljungman
Ålder: 85 år på juldagen.
Yrke: Pensionerad präst och missionär
Familj: Hustrun Irmgard, fem barn och 18 barnbarn.
Tycker om: Fotboll (spelade back i kyrkans lag i Tanzania), litteratur, musik och konst.
Tycker inte om: Människor som tar till våld eller som kränker och diskriminerar andra.
Skickar vidare till: Eva-Lisa Lennartsson: "Jag är nyfiken på församlingssekreteraren Eva-Lisa Lennartssons insatser i Lund, Rotterdam och Tanzania, och hennes konst som ger extra färg åt hennes arbete."
Gå till toppen