Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

"Ett ärligt porträtt av en stor artist"

Jamie Foxx, som gestaltar Ray Charles i bioaktuella "Ray", tycker att filmen ger en unik inblick i en svart artists liv.

- Ray sa åt mig: "Om du kan spela blues, Jamie, kan du spela den här rollen." Och det kunde jag ju. Som tur var hade jag fått ett stipendium för pianostudier när jag gick på college. Jag kände mig ganska hemma i bluesmusiken. Ray kommer in och slår sig ner vid pianot och börjar lira blues och jag sätter mig och gör likadant, och där sitter vi båda och spelar fyrhändig blues och sjunger fram och tillbaka för varandra. Och då jag slutar hojtar han: "Jag tror grabben fixar det, kör igång och gör filmen!"


Jamie Foxx berättar för Sydsvenskan i Venedig, där Taylor Hackfords aktuella film "Ray" hade urpremiär vid festivalen i september förra året, hur det gick till när han fick soullegenden Ray Charles egen välsignelse för den titelroll som han sedan inhöstat mycket beröm för och som nyligen renderade honom det prestigefyllda priset Golden Globe plus en Oscarnominering.


Charles avled i juni 2004, 73 år gammal.

- Men han var med oss under hela inspelningen, betonar Foxx. Och han hann också "se" filmen innan han dog - det vill säga vi refererade den i detalj för honom. Såvitt jag vet var han nöjd med den och hade ingenting alls emot att porträttet av honom talar klarspråk om hans liv och karriär, inklusive mindre smickrande sidor.

- Till exempel hans beryktade kvinnoaffärer. Ray, sa jag, var du ihop med en massa kvinnor? "Nää." Jag upprepade: Ray, låg du med en massa tjejer? Kom igen nu! Foxx härmar Ray Charles röst, en perfekt imitation: "Well, det hände väl en och annan gång ? medan jag var ute och turnerade ? Jag råkar ju ha tolv barn - och alla har olika mammor."


- Vid ett tillfälle året innan han gick bort samlade han alla sina barn hos sig. Kanske kände han på sig att det var sista gången, för han sa: "Hör på, jag vill inte veta av att ni bråkar om nånting när jag inte finns längre och absolut inte om pengar." Och så gav han dem en miljon dollar var!


- Han var tuff, Ray, och han var tvungen att vara tuff, det begriper man om man tittar på hans liv. Han kunde se fram tills han var sex år, sen ryckte en ögonsjukdom synen från honom, och hans mor togs ifrån honom då hon bara var trettioett. Blind och ensam i världen hade han enbart sig själv att lita till. Alla älskar ju dig, Ray, brukade jag säga. "Yeah, det är möjligt, hur som helst kan jag inte se." När någon tog ett foto av oss tillsammans kunde han säga: "Om folk bara visste hur jävla mycket jag hatar att bli fotograferad, för när man tar en bild av mig kan jag själv inte se."


- Så det är det där vi försökt få med i filmen, säger Jamie Foxx - ett porträtt av en person som måste vara tuff, eftersom han aldrig visste vem som stod på hans sida.

Foxx, 34 år, kom till "Ray" efter två viktiga, kritikerrosade roller för regissören Michael Mann - som Muhammad Alis trotjänare och vitamininjektion Bundini i "Ali", 2001, och som den stressade taxichauffören som transporterar Tom Cruises yrkesmördare runt i Los Angeles i förra årets starka thriller "Collateral".


Som Ray Charles läppsynkar han dennes originalinsjungningar. Det orytmiska svajandet från sida till sida vid pianot fångar förebildens scenframträdanden på kornet, och även övriga utmärkande drag, mimiken, det nervösa sättet att tala, sitter precis där de ska i en minutiöst instuderad rollgestaltning. Foxx kan också göra rösten förvillande lik. Medan vi pratar i Venedig brister han då och då ut i en Ray Charles-låt, och "soundet" låter så verklighetstroget att man häpnar.


- Jag är oerhört glad över att jag blev anförtrodd den här rollen. Och stolt över filmen, som ger ett ärligt porträtt av en stor artist. De spelfilmsbiografier som jag sett hittills under årens lopp om betydelsefulla och vägröjande svarta musiker och sångare har inte imponerat speciellt på mig, påpekar Jamie Foxx. Jag har sett några riktigt bra filmer, men det har varit dokumentärer, bland annat en storartad sak om Miles Davis. Men spelfilmen om Sammy Davis Jr var skräp, för att inte tala om den med Diana Ross som Billie Holiday - botten! Och till och med om man jämför med Clint Eastwoods film om Charlie Parker - "Bird" - tror jag att det är riktigt att säga att ingen tidigare varit i stånd att gestalta musiken och själva musikskapandet på samma vis som Taylor med "Ray".


- Du ser en blind man förflytta sig genom amerikanska Södern under 1940- och 1950-talen och genom att han är svart tvingas fundera ut ett sätt att ta sig från Georgia igenom hela Bibelbältet med buss och nå Seattle, där han äntligen kan öppna sitt sinne och vara fri och förverkliga sig själv. Jag kan inte komma på någon annan film om en svart artist som skildrat en sådan resa.
Gå till toppen