Kultur & Nöjen

Ann Heberlein om senaste debatten om sexuella övergrepp

Vad händer när hysterin tar över? Vi riskerar att få ett samhällsklimat som legitimerar rena häxjakter, skriver Ann Heberlein om den senaste tidens debatt om sexuella övergrepp. De som verkligen blir kränkta i debatten är barnen som är offer för pedofiler.

"Jag är inte ett monster" säger Walter, huvudperson i filmen "The Woodsman" som nyligen haft premiär på svenska biografer. Walter, som nyss lämnat fängelset där han avtjänat ett tolvårigt straff för sexuella övergrepp på barn, kämpar för sitt människovärde.

Att se "The Woodsman" är plågsamt. En man, som gjort sig skyldig till det svåraste och mest avskyvärda brott, vädjar till mig och min sympati. Filmen har väckt en hel del debatt internationellt - är det moraliskt försvarbart att "avmonsterfiera" en pedofil? Om Walter inte är ett monster, vad är han då? Walter porträtteras som en ångerfull och skuldtyngd man, medveten om att han gjort sig skyldig till ett förfärligt brott, och därmed förstört sitt eget liv.


Hans handling isolerar honom från samhället, och samhället, i form av hyresvärdar och arbetskamrater, utestänger och förföljer honom. Han uppväcker både ömhet och äckel, och jag har svårt att reda ut min egen reaktion. Nej. Jag skulle inte låta Walter vara barnvakt. Kanske skulle jag tycka att det var obehagligt att bo granne med honom. Men jag hoppas innerligt att jag inte skulle ha förföljt och trakasserat honom om han var min arbetskamrat.


Ett monster är en varelse utan samvete, en individ som drivs av viljan att göra ont, som är determinerad att för alltid göra ont. Är Walter en ond människa? Att det existerar ondska i världen är en odiskutabel erfarenhet. Varje dag drabbas människor av ondska i form av sjukdomar, olyckor, naturkatastrofer och svält. Varje dag gör sig människor skyldiga till onda handlingar: människor dödar, våldtar och misshandlar andra människor.


Finns det genuint onda handlingar, i den meningen att de utförs utifrån en ond vilja, en önskan om att tillfoga andra människor lidande, eller går alla onda handlingar att förklara med hjälp av psykologiska, sociologiska eller biologiska teorier?

En omhuldad föreställning är att mycket ondska är en konsekvens av okunskap och blind lydnad. Denna idé används ofta för att förklara hur tillsynes sunda och normalt fungerande människor kan förvandlas till villiga mördarmaskiner. Studier av fångvaktare i koncentrationsläger visar också att det finns fog för tanken om den banala ondskan, men den ger ingen förklaring till hur individer som Hitler eller Marc Dutroux fungerar.


Dutroux rövade bort sex unga flickor som han höll fångna i en specialbyggd fängelsehåla i sin källare. Han utnyttjade samtliga sexuellt och mördade fyra av dem. Två av flickorna, An och Eefje, begravde han levande i sin trädgård.


Jag tvekar inte att betrakta Dutroux som en genuint ond människa, en människa som uppenbarligen finner lust och tillfredsställelse i att utsätta andra människor för grymhet. Vi riskerar att förytliga och kanske till och med förneka grymheter och illdåd om vi inte ser att det finns genuint onda människor.


All mänsklig ondska är inte möjlig att förklara med hjälp av teorier om grupptryck, okunskap och svag vilja. Den genuina ondskan kännetecknas av att de onda gärningarna är obegripliga och utförs utan någon form av skuld. En genuint ond människa förnekar genom sina onda handlingar sin egen mänsklighet, och förverkar därmed sin rätt till en plats i den mänskliga gemenskapen.


"Är jag en människa?". Frågan ställs av en sexårig pojke som blir utsatt för sexuella övergrepp. Mannen som förgrep sig på honom spelade in övergreppen på video, och polisen fann videobanden i samband med utredningen. Pojkens förtvivlade fråga, mitt under pågående våldtäkt, rymmer hela den smärta som ett sexuellt övergrepp innebär: Att förnekas sin mänsklighet och behandlas som ett objekt att använda och utnyttja.


I Brottsbalken kapitel 6 beskrivs de brott som betraktas som sexualbrott. Sexuella övergrepp innebär fysisk beröring av sexuell art, exempelvis att förövaren tar på offrets kön. Det kan vara oral beröring av könsdelarna eller penetration, oralt, vaginalt eller analt. Sexuellt ofredande sker oftast utan beröring - det kan handla om att bli utsatt för blottning, obscena förslag eller att någon smygtittar när man klär av sig. En pedofil är en vuxen människa vars sexualitet är riktad mot barn.


Det finns ett behov av att tydligt definiera innebörden i begreppen "sexuella övergrepp" och "pedofil". Debatten efter incidenten då studenter från Dramatiska institutet läst upp en porrnovell för sexåringar, samt uppmanat nioåringar att säga könsord är minst sagt huvudlös. Att antyda att det som dessa studenter utsatte barnen för är ett sexuellt övergrepp, eller att insinuera att de är pedofiler är kränkande.


Jag ömmar inte det minsta för DI-studenterna, i mitt tycke är deras metod förkastlig och respektlös. De som verkligen blir kränkta i debatten är de barn som är offer för pedofiler. Att blåsa upp jämförelsevis oskyldiga handlingar till övergrepp är lika illa som att förneka ondskan och lika respektlöst mot dem som är offer för ondska.


I en debattartikel i Aftonbladet befarar bland andra Anna Wahlgren och Unni Drougge att "pedofili snart är en rumsren hobby". Stringtrosor för småflickor, "Småstjärnorna" och mediernas sexfixering anförs som bevismaterial för ett samhällsklimat som "legitimerar övergrepp på barn".


Varken stringtrosor eller "Småstjärnorna" är fenomen som jag uppskattar, men att argumentera för att det som brukar benämnas "den sexualiserade kulturen" leder till ökad pedofili är aningslöst och en grov förenkling. Den sortens utspel leder snarast till ett samhällsklimat som legitimerar rena häxjakter. Linda Skugge tycker att DI-studenten borde få stryk, och i Malmö har en MSO-anställd blivit fråntagen sina arbetsuppgifter efter att det läckt ut att han tidigare dömts för sexuellt ofredande, något som arbetsgivaren kände till.


De ondskefulla och oförlåtliga människorna finns, men de är få till antalet. Sverige är, i teorin, ett rättssamhälle som bekänner sig till en rehabiliterande syn på straff. Vi tror att människor kan leva laglydigt efter fullgjort straff med samhällets hjälp. I praktiken är det sämre ställt. Hur skall man kunna leva ett värdigt liv om man förvägras möjligheten?


ANN HEBERLEIN
doktorand i etik
Gå till toppen