Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Bo Reimer läser "Rosengård i medieskugga"

För att kunna ge rimliga och trovärdiga bilder av invandrarna måste man närma sig deras vardag. Det var det som skedde med Tidningen Rosengård, menar Lasse Sandström i en ny bok om medier och integration. Bo Reimer har läst.

Enligt den amerikanska tv-kanalen Fox News befinner sig Malmö närmast i krigstillstånd. Värst är det på Rosengård. Dit vågar sig varken poliser eller ambulansförare. När Sveriges Televisions nya samhällsprogram Faktum ska göra ett inslag ringer man först polisen för att be om eskort genom området. Man vill också låna skottsäkra västar.


Faktumreporterns rädsla för att ge sig till Rosengård var fejkad; man ville driva med mediebilden av stadsdelen. Men inslaget i Fox var högst allvarligt. Och även om bilden av Rosengård framstår som uppenbart felaktig för de flesta Malmöbor är den inte helt överraskande. Foxreportern gick ett steg längre än vad andra journalister hade gjort, men egentligen förstärkte han bara den schablonbild som redan existerade. Det är närmast en inarbetad rutin att beskriva invandrartäta stadsdelar mer negativt än andra stadsdelar och att skildra invandrare mer ofördelaktigt än andra svenskar.

År 1993 startade Sydsvenskan Tidningen Rosengård. Den kom ut en gång i månaden och delades ut gratis till alla hushåll. Huvudsyftet var att skapa intresse för tidningsläsning i ett bostadsområde där väldigt få läste Sydsvenskan, och ännu färre prenumererade. Men Tidningen Rosengård var också ett journalistiskt experiment. Redaktionen för tidningen låg i Rosengård och man försökte uttryckligen producera en tidning som ifrågasatte rådande schablonbilder.

Efter tio år lades tidningen ned. Den lyckades aldrig bli lönsam. Den ledde inte heller till att andelen prenumeranter på Sydsvenskan ökade i någon större omfattning.


Kommersiellt var försöket med Tidningen Rosengård misslyckat. Som journalistiskt experiment var försöket emellertid intressant.

För de redaktörer som ansvarade för tidningen var tiden i Rosengård inte helt enkel. Man hamnade i kulturkonflikter med de boende och det fanns en misstänksamhet mot syftet med tidningen. Redaktörerna ansåg sig inte heller få något större stöd från Sydsvenskan. Samtidigt var arbetet givande. De som arbetade med tidningen kom i mycket närmare kontakt med sina läsare än vad de hade gjort på Sydsvenskan och de kände att de gjorde en tidning inte bara för utan även med sina läsare. Man tog upp frågor som både berörde och påverkade de boende. Och man upphävde, åtminstone temporärt, den destruktiva vi-dom-uppdelningen.


Om detta skriver Lasse Sandström, som var redaktör för tidningen i två år. I "Rosengård i medieskugga" använder han också Tidningen Rosengårds historia som utgångspunkt för en mer generell diskussion kring mediernas roll för integrationen av invandrare i det svenska samhället. Stora grupper känner inte igen sig i medieutbudet. Det leder till osäkerhet och känslor av utanförskap. Det leder också till konkreta problem i vardagen i möten med andra; redan innan man träffas är man tillskriven egenskaper.


Sandström frågar sig varför den bild som ges av invandrare så ofta är problematisk. Det beror inte på att svenska journalister är illvilliga; det beror på okunskap. För Sandström är därför närhet nyckelbegreppet för en ny journalistik. För att kunna ge rimliga och trovärdiga bilder av "de andra" måste man närma sig deras vardag. Det var det som skedde i Rosengård, menar Sandström. Under tio år gavs en nyanserad bild av vad som skedde i stadsdelen. Sedan tidningen lades ned har Sydsvenskans skildring av Rosengård förändrats. Man skriver mer om stadsdelen men ökningen har nästan uteslutande bestått av texter om kriminalitet. Antalet positiva texter har minskat.

Sandströms krav på en mer empatisk journalistik är sympatiskt. Men räcker det? Dagens nyhetsjournalistik utgår från en medielogik som prioriterar förenklingar framför förklaringar av komplicerade samhällsförhållanden. Det är därför inte överraskande att de negativa skildringarna av Rosengård ökar. Det passar in på de förväntningar som finns. Men att komplettera sådana skildringar med artiklar som baseras på närhet minskar inte nödvändigtvis avståndet. Det kan till och med motverka sitt syfte.


Det är lätt att tro att närhet är lika med integration. Och att integration är lika med likhet. Men vad som krävs av ett multikulturellt samhälle som det svenska är snarare vad den amerikanska filosofen Nancy Fraser kallar för rätten till erkännande. Det är upp till varje grupp i samhället av bestämma hur man vill leva så länge som detta inte går ut över någon. Men alla grupper måste ha samma rätt att delta i det sociala livet, på samma villkor, oberoende av levnadsval. Det är en fråga om rättvisa.


Integration handlar med andra ord inte om ökad likhet; det handlar om accepterande av olikheter. Och om erkännandet av jämbördighet trots olikhet. För att detta ska kunna uppnås krävs det en journalistik som inte bara närmar sig medborgarna utan också sätter deras levnadsförhållanden i meningsfulla sammanhang. Det krävs också att medieföretag inser att de inte bara speglar utan även skapar samhällsskeenden. Här står journalistiken inför en av sina största utmaningar.

BO REIMER

professor i medie- och kommunikations-

vetenskap Malmö högskola

FAKTA

BOKEN
Lasse Sandström
Rosengård i medieskugga. Om medier som medel och inder för integration. Stiftelsen Institutet för mediestudier.
Gå till toppen