Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En filmkonstens mästare

Den italienske regissören Bernardo Bertolucci, sedan närmre fyra decennier ett av samtidsfilmens viktigaste namn, fyller 65 år i dag.

Född i Parma och son till en berömd poet, Attilio Bertolucci, var han bara tjugoett år gammal då han vann ett prestigeladdat nationellt pris för en diktsamling och på samma gång gjorde en uppmärksammad regidebut med spelfilmen "La commare secca" ("Döden är en gammal kvinna").


Bernardo Bertolucci fotograferad under filmfestivalen i San Sebastian. Arkivfoto: AP


Lagom till sextiofemårsdagen kan detta förstlingsverk nu ses på en nyutkommen dvd. Uppslaget kom från en nära vän till familjen, poeten Pier Paolo Pasolini, som 1961 anlitat den unge Bernardo som regiassistent på sin egen första film, "Accatone" ("Snyltaren"). "La commare secca", efter manus av Bertolucci, startar med bilder av en mördad romersk prostituerad och interfolierar sedan scener från hennes sista dag i livet med en serie tillbakablickar i neorealistisk stil, i vilka en rad vittnen och misstänkta förhörs av polisen om sina aktiviteter i berättelser som alla utmynnar i den nattliga park där mördaren träffat sitt offer.


I Bertoluccis nästa opus "Före revolutionen" slits huvudpersonen mellan radikalt politiskt engagemang och ett privilegierat borgerligt liv. Själv drogs regissören till marxismen och medlemskap i italienska kommunistpartiet. Filmen, som prisbelöntes i Cannes 1964, introducerade flera centrala teman i hans filmskapande: konflikten mellan frihet och anpassning, sambandet mellan sexualitet och politik och en freudiansk uppgörelse med en dominant fadersfigur.


Med början i "Fascisten", 1969, och "Spindelns strategi", 1970, två visuellt och poetiskt enastående verk tillkomna efter den experimentella "Partner", som var tungt influerad av Jean-Luc Godard och majhändelserna år 1968, får Marx allt starkare konkurrens av Freud och psykoanalysen i Bertoluccis filmer.


"Sista tangon i Paris", 1972, där Marlon Brandos desillusionerade rollkaraktär i rått och otyglat sexuellt raseri hämnas på borgerliga kulturinstitutioners hyckleri med en ung flickas kropp som medium, blir en internationell skandalsuccé. Finansiellt jämnar den vägen för "1900", den väldiga tidskrönikan från 1976 om fyrtiofem års bitter kamp mellan jordägare, fascister och fattiga bönder i Parma-regionen - marxismens grandiosa finaluppträdande i regissörens idévärld.


Bland senare filmer märks "Månen", 1979, "Den siste kejsaren", 1987, "Den skyddande himlen", 1990, "Lille Buddha", 1993, "Stulen skönhet", 1995, och förra årets "The Dreamers". Här överväger ofta spekulativ psykologi, freudianiserad politik och bildmässig prakt och exotism på bekostnad av den dramatiska och poetiska substans som kännetecknar första hälften av Bertoluccis karriär. Men inklusive ojämnheter hör denna i sin helhet ändå till det mest betydande i hans samtids filmkonst. Vad gäller tematiska ambitioner, stilistisk originalitet och virtuos skicklighet ter sig merparten av dagens filmproduktion torftig vid en jämförelse.
Gå till toppen