Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Bo Reimer om al-Jazira

Den arabiska tv-kanalen al-Jazira har anklagats för samarbete med terrorister och för att vara västfientlig. Men dess största betydelse är en annan, framgår det av en ny bok om kanalen. Med sina livliga debattprogram har den fått en unik position i det arabiska medielandskapet.

al-Jazira är med sina 50 miljoner tittare en av världens mest populära nyhetskanaler. Den är kanske också den mest kontroversiella. Den har anklagats för samarbete med terrorister och för att vara västfientlig. Den har också frostiga relationer till flera arabnationer och tillåts inte ha kontor vare sig i Saudiarabien, Kuwait eller Algeriet. Den har anklagats för att vara antisemitisk. Men den har också anklagats för att gå i USA:s och Israels ledband.


I den nyutkomna boken Al-Jazeera. How Arab TV News Challenged the World (London: Abacus) försöker den brittiske journalisten Hugh Miles skapa ordning i denna motsägelsefulla bild. Baserat på bland annat intervjuer med centrala aktörer inom kanalen tecknar han dess historia. Han diskuterar kanalens politiska betydelse och han visar hur den har ifrågasatt och förändrat den roll massmedier traditionellt har haft i arabländer. Han jämför också al-Jaziras arbetssätt med de stora västerländska nyhetskanalerna, med vilka den både konkurrerar och samarbetar.


För många västerlänningar är al-Jazira framför allt leverantör av bilder från platser som västerländska nyhetskanaler av olika anledningar inte befinner sig på. När Operation Desert Fox inleddes hösten 1998 var al-Jazira den enda kanal som hade ett kamerateam inne i Bagdad. Likadant var det när de västerländska koalitionstrupperna anföll Kabul efter terroristattacken mot Twin Towers i New York. Kanalen har även fått tillgång till och sänt videofilmer med budskap från Usama bin Ladin, filmer som sedan har vidarebefordrats av andra nyhetskanaler.


Dessa sändningar utgör utan tvekan en viktig del av al-Jaziras verksamhet, och det är denna del som har givit kanalen internationell uppmärksamhet. Det är också denna del som har kritiserats hårt av både västerländska politiker och medieföretag. Genom att visa skadade och döda i Kabul, Bagdad eller Ramallah tar man ställning för diktatorer eller upprorsmakare, och genom att upplåta utrymme åt vad man uppfattar som terrorister medverkar man till att ge stöd åt denna verksamhet.


Försvaret från al-Jazira har alltid varit tydligt. al-Jazira arbetar utifrån samma nyhetsvärderingsprinciper som västerländska medieföretag säger sig göra. Som seriös nyhetskanal gör man publicistiska bedömningar. Material som anses ha nyhetsvärde sänds och kommenteras från olika perspektiv, men det censureras inte.


Stämmer detta? Miles menar att likheterna mellan al-Jazira och de västerländska nyhetskanalerna är större än skillnaderna. I båda fallen strävar man efter en objektiv nyhetsförmedling. Och i båda fallen visar det sig hur svårt det är att lyfta objektivitetsprincipen ur sin kulturella referensram. Enligt al-Jazira invaderade de västerländska koalitionstrupperna Irak. Enligt västerländska medier befriade man landet. Vilken skildring är den objektiva? Är det någon av dem?

al-Jazira bevakar emellertid inte bara politiska och militära skeenden. Dess största betydelse är kanske en helt annan, menar Miles.


Massmedier har i arabländerna traditionellt sett varit statsstyrda och de åsikter som har framförts har varit de styrandes. Detta ändrades då al-Jazira började sända program via satellit från Qatar hösten 1996. Med inspiration hämtad från västerländska nyhetskanaler startade man debattprogram där så kontroversiella gäster som möjligt bjöds in. Politik, kultur och religion debatterades livligt och inga åsikter var tabu. Det var också möjligt för tittarna att ringa in och delta i debatterna.

Genom dessa debattprogram skaffade sig kanalen snabbt en betydelsefull och unik position i det arabiska medielandskapet. Det är en position som kanalen har behållit. Debattprogrammet "Den motsatta uppfattningen", baserat på CNN:s "Crossfire", är det mest populära tv-programmet i sitt slag. Det har också lett till konflikter med flera arabländer. Till exempel ledde en debatt om Jordaniens ekonomiska och politiska situation hösten 1998 till att al-Jaziras kontor i Amman stängdes under fyra månader.


De mest populära programmen i arabisk tv är egyptiska och libanesiska såpoperor och långfilmer. Lokalt producerade versioner av västerländska tävlingsprogram är också populära. al-Jazira har kompletterat och ifrågasatt detta utbud med debattprogram som på ett helt annat sätt försöker vara meningsskapande. Det var i al-Jazira som man för första gången kunde höra israeler tala hebreiska i arabisk television; det var al-Jazira som startade ett speciellt debattprogram om kvinnofrågor, "Bara för kvinnor".


al-Jaziras debattprogram har bidragit till utvecklandet av en arabisk medial offentlighet av ett tidigare aldrig skådat slag. Det är en av kanalens absolut största förtjänster. Men denna nya offentlighet är inte oproblematisk. De åsikter som förs fram av de tittare som deltar i debatterna via telefon kan vara både antidemokratiska och rasistiska.


Hur ska man handskas med detta? Företrädare för al-Jazira hävdar att kanalen bara avspeglar en arabisk opinion och att deras roll är att skildra denna opinion på ett så objektivt sätt som möjligt. Men ett sådant agerande kan, som Miles hävdar, förvärra relationerna mellan olika grupper i regionen.


Problemet är inte unikt för al-Jazira. Det är samma problem som västerländska medieföretag ständigt står inför: kan man avsäga sig ansvaret för konsekvenserna av det man visar? Det skulle vara svårt att hävda att västerländska medieföretag har lärt sig att handskas med denna fråga på ett fullgott, reflekterat sätt. Det är inte självklart att man ska kräva mer av al-Jazira än man gör av deras västerländska kollegor.


Bo Reimer

professor i medie- och kommunikationsvetenskap, konst, kultur och kommunikation (K3), Malmö högskola
Gå till toppen