Kultur & Nöjen

Daniel Sandström läser Carlos Ruiz Safons "Vindens skugga"

"Nobrow" är ett utmärkt begrepp. Det myntades för några år sedan av den amerikanske journalisten John Seabrook i ett försök att fånga det nya kulturella tillstånd som uppkommit i och med den postmoderna medieåldern. Den kultur som bäst överlevde i detta nya klimat var varken highbrow eller lowbrow, utan just nobrow, där skillnaden mellan den kvalitetsbaserade elitkulturen och den kvantitetsbaserade kommersiella kulturen kollapsat.

Fördelen med nobrow-kulturen är att den kan ses som demokratisk och egalitär, i den är man intresserad av det populära och tar hänsyn till folkets smak. Nackdelen är ett mer opportunt och kommersialiserat kulturliv, där popularitet blivit självändamål.


För i nobrow-kulturen är det avgörande om man lyckas generera "buzz", det vill säga "surr" eller "snack". Och ingen som vill överleva i vår tids röriga sociala kodspel vill vara utanför "the buzz", därför råder i en värld av nobrow en "hierarchy of hotness", som Seabrook uttrycker det.

I det avseendet är "Da Vinci-koden" en typisk amerikansk nobrowprodukt, och Carlos Ruiz Zafóns "Vindens skugga", som nu utkommer på svenska efter att den tagit världen med storm, en lika typisk europeisk motsvarighet.

Vad som gjort dessa två romaner till så formidabla succéer är inte deras litterära kvaliteter, även om man kan imponeras av blandvändarkapaciteten, eller ens att de blandar de koder av högt och lågt som förr var åtskilda. Nej, det stora är att de är verk som genererar "buzz", verk där fenomenet överskuggar innehållet, verk där fenomenet till sist blir verket.


"Vindens skugga" handlar om Daniel som vid unga år upptäcker romanen "Vindens skugga" i ett hemligt bibliotek som kallas "De bortglömda böckernas gravkammare". Romanen är skriven av den mystiske författaren Julián Carax, vars öden och äventyr inte bara fängslar unge Daniel utan också visar sig spegla hans eget liv.

Mycket mer än så är det inte lönt att säga om den labyrintartade intrigen, mer än att den är överbefolkad av det som man på förlagssvenska kallar för "färgstarka karaktärer": sadistiska poliskommissarier, superheta tonårsdonnor som övervakas av stränga patriarker, godhjärtade original och så vidare.

Ser man "Vindens skugga" som en ren spänningsroman är den helt klart funktionell. Visst, det pretentiösa blomsterspråket finns inte bara i titeln utan är ymnigt i hela romanen (vad sägs om "Barcelona låg insvept i askgråa skyar under en beslöjad sol som rann ut över Rambla de Santa Mónica i girlanger av flytande koppar"), och personteckningen är lite fånig och sexistisk (här finns en tillkämpad frejdighet där fisar och rapar får vara tecken på karaktärernas oförstörda inre).


Men om du läser en roman för att bli läsberusad, kan sådana problem mycket väl vara av underordnad betydelse. Det kan till och med vara så att en riktig pageturner uppnår sitt syfte just därför att det inte finns en massa besvärande litterärt stoff som står i vägen för själva yran.

Värre blir det när du ska försöka reda ut vad Carlos Ruiz Zafón vill åstadkomma med "Vindens skugga". Det finns mycket i denna roman som påminner om litteratur - hade Marianne Fredriksson försökt skriva en roman i Jorge Luis Borges anda hade det nog kunnat se ut så här - men det är fantastiskt tunt under den litterära fernissan.


I "Vindens skugga" är budskapet att de som förlorat någon sörjer, att de onda är dumma, att livet går. Här finns plattityder så att det räcker till nästa millennieskifte. Förvisso finns det intressanta förvecklingar som berör det spanska inbördeskriget, men Zafón behandlar dem med samma frejdiga okänslighet som han skildrar allt annat i denna överlastade roman.

Inget av existentiell natur alltså? Jo, den gav mig en massa existentiell ångest. Jag kände hur jag slösade bort mitt liv, bara för att ta del av "the buzz".

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef

FAKTA

BOKEN
Carlos Ruiz Zafón
Vindens skugga.
Övers: Yvonne Blank.
Norstedts.
Gå till toppen