Kultur

Att skriva om pappa slipade bort hatet

Sigge Eklund skrev en roman om relationen till pappan, chefsekonomen Klas Eklund.
När han var färdig såg han att det fanns minst lika många kärleksscener som hatscener.

När författaren Sigge Eklund reser sig för att gå på toa kan vår lunchgranne inte hålla sig längre.

Hon vet väl att det inte är så ... passande. Men lutar sig ändå över och undrar: den där trettioåringen med bockskägg, tjock brun kalufs och v-ringad tröja, är det inte han som tagit sig den osnutna friheten att publicera en autentisk skandalroman om chefsekonomen på Skandinaviska Enskilda Banken?


Det är han. Sigge Eklund har skrivit en självbiografisk roman om hatkärleken till pappa Klas Eklund. Vänsterradikalen som blev övertygad socialdemokrat som blev burgen bankman.

Numera ägare till en gräddvit hästgård i Södra Sandby utanför Lund och given gäst på Nobelmiddagar.

Fast Sigge kallar honom aldrig pappa - inte i boken och inte i riktiga livet.


Han kallar honom Klas, i boken heter han Mats.

Till råga på allt, vilket lunchgrannen på restaurang Condeco i centrala Göteborg också har koll på, har Sigges lillebror Fredrik Eklund samtidigt gett ut en självbiografisk bok om sitt beslut att överge en lovande entreprenörkarriär i Stockholm för att bli ... bögporrstjärna i Kalifornien.


Vad är det med den här familjen? Två söner löper amok samma vår! Lunchgästen fnyser, slevar i sig resten av soppan och försvinner ut i morgonsolen på Kungsportsavenyn.

Och nu är Sigge Eklund tillbaka från toaletten.

- Det är för tidigt att säga om detta har skadat bilden av mig som seriös författare, säger trettioårige Sigge Eklund och kör bekymrat fingrarna genom håret.


- Jag kanske var naiv, men jag är chockad över att boken bagatelliserats så. Den är mycket mera nyanserad och ställer mycket djupare frågor än att den avslöjar saker om Klas Eklund.


På Klas Eklunds hemsida, för övrigt designad av Sigge som försörjer sig som webbdesigner, hälsar chefsekonomen utan omsvep att sonen nyligen skrivit en bok om "vår ibland underbara, ibland frustrerande, fader-son-relation".

Även om just denna läsning kanske är välvillig i överkant kan man konstatera att "Det är 1988 och har precis börjat snöa" inte är någon ensidigt hatisk faderskildring.


Jämför man med andra kändispappaporträtt, som Jan Myrdals oförsonliga barndomstrilogi eller Cecilia von Krusenstjernas sågade "Sprickan i Kristallen" om pappan P G Gyllenhammar, framstår Sigge Eklunds roman som nästan rörande villig att förstå varför Klas Eklund är så in i märgen narcissistisk. När Sigge, för att ta ett exempel ur romanen, som tonårig utbytesstudent befinner sig i Wisconsin, skickar Klas Eklund inte främst personliga brev med förfrågningar om hur sonen har det, utan högvis med utklippta artiklar som behandlar ekonomens senaste karriärframgångar i Sverige.


Sigge Eklund har fler bevis. Femtio timmar kassettband som farmodern, teaterskådespelaren Fylgia Zadig, spelade in varje gång familjen Eklund besökte henne i Skåne eller hon dem i Akalla utanför Stockholm. Banden blev Sigge Eklunds motsvarighet till Prousts madeleinekaka - ett ljudintryck som snart triggade ett frigörelseprojekt. En anklagelseakt mot släkten i allmänhet och pappan i synnerhet.

- Det var ett kärleksförhållande mellan mig och Klas. Jag var olyckligt förälskad i honom. Han älskade att jag älskade honom. Han hade en ständig publik i mig. Jag älskade honom för att han var gud och han älskade mig för att jag fick honom att känna sig så. Och det är en otrolig energi som frigörs i ett sådant förhållande.


I romanen sitter Sigge på sista bänkraden och mimar förtrollad med i Klas Eklunds tal på arbetarpartiets valupptakter.

- Det gjorde det besvärligt för mig att bli min egen. I vuxen ålder blev det oerhört svårt att hitta en balanserad bild av honom som inte bottnade i blind kärlek som i barndomen, eller i blint hat som i tonåren.


Sigge Eklund skrev en roman. När han var färdig såg han att det fanns minst lika många kärleksscener som hatscener.

Han klippte och klistrade. Visade första utkastet för Klas Eklund och var såklart skitskraj.

- Publiceringen av boken är alltså inte uppgörelsen, som i Cecilia von Krusenstjernas fall. Jag gjorde upp med min pappa privat, och sen skrev jag en bok om den uppgörelsen och hur den förde oss närmare varandra.


- Han har läst alla versioner av boken under skrivandets gång. Det har varit en del av vår utveckling, att han fått läsa och vi diskuterat.

I en autentisk slutscen biktar sig pappan. Han önskar att han kunde ha varit annorlunda, men ångrar samtidigt ingenting.


Och du accepterar det. Vilket känns som bokens budskap: man ställer orimliga krav på sina föräldrar, man hoppas på för mycket.

- Många vuxna barn hoppas hela livet att deras föräldrar ska förändras. När man accepterar att det kanske inte kommer att hända slutar man att bli besviken, slutar hata.

Ett krasst budskap.

- Nja. Det är en allvarlig lycka.


Romanen är också en uppgörelse med din egen självupptagenhet.

- Hur jag insåg att jag var på väg att bli likadan som min pappa och andra män i släkten.

Jag påstår inte att jag är fri från det. Men jag mår som bäst när jag osjälvisk, när jag är med mina barn och inte söker bekräftelse. Man skriver för att fylla ett hål, och nu skriver jag mindre och mindre.


Men att publicera en bok om familjens självupptagenhet är väl ytterligare ett tecken på självupptagenhet?

- Jag var tvungen att publicera den för att den skulle få den betydelse den fick för vår relation. Om inte texten hade varit på väg mot publicering hade diskussionen inte haft samma intensitet, samma kraft. Om jag hade skickat över en bok till min pappa som jag tänkt lägga i skrivbordslådan hade den diskussionen varken varit särskild omvälvande för honom eller mig.


Varför mildrades kritiken mot Klas under skrivandets gång?

- För att jag förstod. Jag hade varit olyckligt kär i Klas. Det man förstår kan man inte hata.


En del recensenter tycker att dina familjeproblem är lyxproblem, medelklassproblem.

- Det kan ha att göra med att man har en förväntan på en stor saftig uppgörelse. Och sedan läser man och märker att det värsta som hände var att Klas Eklund gjorde fina fotoalbum och arkiv av pressklippen om sig själv. Då undrar man förstås varför jag gnäller.


Jag blir ändå imponerad av Klas i boken. Han har just blivit rådgivare till finansministern men är ändå så himla ledig och med på noterna när ni åker på Danmarkssemester.

Hans närvaro är så total.

- Det är fantastiskt att se på nära håll. En av hans bästa egenskaper är att han visade hur fullt livet var av möjligheter. Man kan göra vad man vill. Musiken är fantastisk. Han höjer volymen och öppnar fönstret. Läser hela tiden. Ett intensivt tillgodogörande av information som utvecklar honom nonstop.

- Samtidigt blir ens egen självanklagelse desto större, när man inte själv kan uppleva samma sak som tonåring.


Som barn dyrkade du hans retoriska klarhet. Nu söker du samma kvaliteter i din egen litteratur.

- Ja, han finns hela tiden närvarande. Och därför har det varit så svårt att veta om jag älskar eller hatar honom, eftersom vi är så otroligt lika, men samtidigt så väldigt olika på andra sätt. Mitt livs största mysterium. Tills jag skrev boken.

FAKTA

Sigge Eklund
* Romaner: "Synantrop" (1999), "Den sista myten" (2002), "Det är 1988 och har precis börjat snöa" (2005).
* Familj: Sambon Malin och sönerna Viggo och Truls. Lillebrodern Fredrik Eklund som nyligen debuterat med dokumentärromanen "Bananflugornas herre". Pappan Klas Eklund som är chefsekonom på SEB. Farmodern Fylgia Zadig som var skådespelare och farfar Bengt Eklund, mest känd för att ha spelat Tjorvens pappa, handlaren Nisse i "Saltkråkan" .
* Bor: Vasastan, Göteborg.
Försörjer sig som: Webbdesigner. Har gjort webbsidor för bland annat Vasamuseet, Skolverket och Klas Eklund.
* Projekt: Följer som dokumentärfilmare en skolklass i uppväxtförorten Akalla utanför Stockholm under tio år. Filmen, "Det var en gång i Akalla", beräknas vara klar 2008. Har tidigare gjort novellfilmen "Länge leve Lennart" som visades på Göteborgs filmfestival i februari i år.
Gå till toppen