Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Amerikansk dvd-utgåva av Citizen Kane överlägsen svensk

1941 var premiäråret
för ett av filmhistoriens mest berömda och inflytelserika verk, Orson Welles regidebut i Hollywood: "Citizen Kane". Sextioårsminnet firas med en nyutkommen amerikansk dvd-utgåva. Av skäl som jag strax återkommer till är den väl värd sitt pris, en dryg hundralapp högre än kostnaden för den svenskdistribuerade dvd-version som sedan en tid marknadsförs av Warner Home Video i Stockholm. Denna bör alla filmintresserade spekulanter ta långa omvägar omkring, för dess standard är undermålig och en direkt oförskämdhet mot både Welles mästerverk och den intet ont anande köparen.

Welles drabbade Hollywood 1940 som ett tjugofemårigt underbarn. I kraft av sina sensationella framgångar inom radiodramatik och teater tillskansade han sig fullständig kontroll över sitt första arbete som filmregissör, historien - efter ett manus av Herman J Mankiewicz och honom själv - om en maktgalen amerikansk magnats uppgång, korruption och fall.


Med hjälp av
Gregg Tolands djupfokusfoto revolutionerade "Citizen Kane" konventionell berättarstil. I stället för en kronologisk, lineär story om huvudpersonen rekonstruerades dennes liv som ett pussel bestående av en rad rollkaraktärers skilda subjektiva perspektiv. Welles teknik ifråga om dialog, kamera, ljud och dramatisk struktur skapade en ny och särpräglad filmestetik, som kom att utöva en ofantlig och långlivad påverkan på andra regissörer och ständigt placera "Citizen Kane" överst i omröstningar om filmhistoriens bästa filmer. Så sent som 1998 belade vad som var och förblivit den mest häpnadsväckande regidebuten i filmhistorien förstaplatsen i en gallupundersökning utförd av amerikanska filminstitutet om de gångna 100 årens främsta filmer från USA.


Mot sitt eget
, Mankiewicz och skarpsynta iakttagares bättre vetande förnekade alltid Welles att hans film var en exposé över tidningskungen William Randolph Hearsts liv. Den beryktade skvallerkrönikören Louella Parsons rapporterade indignerat till Hearst att "Citizen Kane" var en oauktoriserad biografi om honom själv. Hon hade inga svårigheter att övertyga Hearst. Louis B Mayer, chef för världens största filmstudio Metro-Goldwyn-Mayer ("fler stjärnor än på himlen!"), erbjöd sig att köpa filmens negativ från produktionsbolaget RKO för 800 000 dollars i syfte att förstöra det. När erbjudandet avvisades gick Hearsts tidningskedja till attack på bred front.

Den ursinniga, djupt demagogiska och korrupta kampanjen mot filmen skildras i "The Battle over 'Citizen Kane'", en nästan två timmar lång, informationsrik, fascinerande dokumentär från 1995, som på en särskild skiva ingår i den nya dvd-boxens värdefulla s k bonusmaterial. Hit hör också löpande kommentarer till scener och sekvenser ur "Citizen Kane" från Welles-kännaren Peter Bogdanovich och kritikern Roger Ebert. Bägge ger en mängd upplysande och intressanta synpunkter på filmens tillblivelse, rollporträtt, dialog och nyskapande visuella strategier.


Det här materialet
gör den amerikanska utgåvan skyhögt överlägsen den i svenskspråkig förpackning, som inte innehåller någonting som helst av värde i den vägen. Men vad värre är, skillnaden i bildkvalitet är enorm - oklanderlig, enastående, ett glänsande resultat av digital överföringsteknik i ena fallet. Och usel i det andra.

Den svenska dvd:n lyckas med konststycket att ödelägga själva grunden för Welles nyskapande formspråk: Tolands fantastiska djupfokusfotografi med sina knivskarpa kontraster mellan ljus och skugga och tematiskt betydelsefulla sammanlänkningar av figurer över hela bildfältet, från förgrund till avlägsen bakgrund. Visuellt är denna dvd helt enkelt en katastrof, där en redan risig 35 mm-kopia tycks ha använts för en överföring som lett till mycket för mörka bilder med grumliga konturer och perspektiv och dito bakgrunder, bilder som ofta är omöjliga att skilja från en halvtaskig videofilms utseende. Allt som allt en genomgående oprofessionell produkt, som bara förtjänar att genast dras in, och ett lömskt attentat mot Orson Welles klassiker. Med benägen svensk distribution har Hearst ändå fått en sorts hämnd, sextio år efteråt.


Cinemateket på Spegeln
i Malmö visar i höst en serie om journalister på film. Jag saknar en gammal favorit, regissören Robert Rossens "All the King's Men" ("Alla kungens män") från 1949. Hur glädjande är det inte att den just släppts på dvd; även den för all del i en svensktextad box, denna gång utsänd av Egmont Entertainment i Täby, men nu med större respekt för originalet.

"All the King's Men" liknar "Citizen Kane" i två avseenden: rollfiguren i centrum har en verklig förebild, och handlingen följer hans från början idealistiska samhällssyns förvandling till ett otyglat maktbegär som blir hans undergång. Filmen bygger på en roman av Robert Penn Warren, som i sin tur hämtat sitt stoff från guvernören Huey Longs karriär. Long dominerade Louisianas politiska liv mellan 1928 och 1935, då han föll för en attentators kula. Under dessa år gick han från populistisk och populär reformpolitiker till en maktfullkomlig och farlig demagog som styrde delstaten med järnhand.


I filmen heter han
Willie Stark och är en naiv landsbygdsadvokat vars uppriktiga demokratiska sinnelag och idealism, som för honom till guvernörsposten, gradvis övergår i brutalt, diktatoriskt maktmissbruk och cynisk korruption. Storyn om honom berättas av journalisten Jack Burden (John Ireland), som förledd av Starks retorik lämnar sitt tidningsjobb för att bli hans PR-man och hovlakej och länge intalar sig själv att guvernörens samvetslösa metoder i alla fall får saker och ting uträttade.

Inspelning i verkliga miljöer och naturliga ljusförhållanden och med lokala statister gav skildringen en påträngande autentisk prägel som var tydligt inspirerad av den italienska neorealismen. Filmen gör fortfarande ett kraftfullt intryck, inte minst tack vare Broderick Crawfords huvudrollsporträtt, som vann honom en Oscar. Med sina insikter i maktens förförelseförmåga och mekanismer är denna en av de bästa politiska filmer som gjorts i Hollywood.

Ironiskt nog av en regissör som några år senare skulle kapitulera för liknande demagogiska krafter i form av kongressens antikommunistiska häxjägare, precis som kollegan Elia Kazan bli angivare - mer än 50 namn utpekade i Rossens fall - och av det skälet varaktigt förlora den stora konstnärliga prestige som just "All the King's Men" i hög grad bidragit till att bygga upp.
Gå till toppen