Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Pusher 2 - ett storstadsöde i Scorseseklass

Huvudpersonen Tonny (Mads Mikkelsen) i Nikolas Winding Refns ”Pusher II”, har det gemensamt med knarklangaren Frank i samme regissörs ”Pusher”, gjord nästan tio år tidigare, att hans liv håller på att rasa ihop.

Han kommer ut från fängelset till sin fars gangstergäng, som kan föra tanken till en köpenhamnsk variant av ”Sopranos”, och gör omedelbart bort sig genom att stjäla en Ferrari och köra den till pappans verkstad för omlackering och omskyltning av stulna bilar, stolt över denna flotta present till sina dagars upphov. Där mottas den med förakt, utskällning, hot om prygel och beskedet att ett sånt exklusivt lyxåk naturligtvis redan är efterspanat av polisen och följaktligen omöjligt att befatta sig med. Tonnys försök till comeback och etablering bland dessa yrkeskriminella, som också driver bordeller, langar narkotika, inte drar sig för mord och grovt misshandlar sina kokainsnusande kvinnor, misslyckas även i fortsättningen. Detta inom ramen för ett kärlekslöst far–son-förhållande och en oidipal konflikt av psykopatiska dimensioner.
Med det temat, komplicerat av att Tonny mitt i sin förödmjukelse och desperation förmått bevara ett uns mänsklighet till skillnad från de övriga, skiljer sig Winding Refn radikalt från Martin Scorsese, vars inflytande på denne begåvade danske regissör annars förefallit relativt tydligt, och han kan nu utan vidare mäta sig med och rent av överträffa amerikanen då det gäller att förse porträttet av den undre världen med en giftig, hotfull och brutal atmosfär av stark intensitet och drag efter drag av skrämmande realism.
Här saknas i och för sig den obevekliga fatalism som till sist stängde alla utvägar för Kim Bodnias undergångsmärkte Frank. Men med hjälp av virtuost handkameraarbete i dogmastil och enbart naturligt ljus och för sitt syfte perfekta skådespelare åstadkommer Winding Refn och hans filmteam än en gång en bild av Köpenhamn som en urbanismens mardröm. Filmen är dedicerad till den amerikanske författaren Hubert Selby, som gick bort häromåret. Det är en helt logisk tillägnan: med ”Last Exit to Brooklyn” från 1964 i spetsen skapade också Selbys romaner en extremt målande och påträngande bild av korruptionen, våldet och sadismen bakom det moderna storstadslivets fasader.
Gå till toppen