Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Skådespelaren som blivit en av USA:s största filmare

Tisdagens 75-årsjubilar har tillryggalagt en lång och slingrig bana från cool, lakonisk revolverman i 1960-talets spaghettivästerns till en av de mest väsentliga filmkonstnärerna i dagens Hollywood. Namnet är Clint Eastwood.

Entrén till hans kommande stjärnstatus och berömmelse var italienaren Sergio Leones sardoniskt grymma, drastiskt stiliserade västerntrilogi ”För en handfull dollar”, 1964, ”För en handfull dollar mer”, 1965, och ”Den gode, den onde, den fule”, 1966. Hans första västern efter återkomsten till USA, ”Häng dom högt”, fortsatte spaghettitrenden. Följande film, ”Coogans bluff”, 1968, där han är en modern Arizona-sheriff på rymmarjakt i New York, inledde ett långt samarbete med regissören Don Siegel. ”Mardrömmen”, 1971, var Eastwoods egen regidebut, en thriller med honom själv i rollen som en diskjockey förföljd av en psykotisk kvinna.
Samma år kom Siegels ”Dirty Harry”. Med sin stora Magnum-revolver blev Eastwoods detektiv i tidens hårt polariserade politiska klimat uppfattad som en mäktig fallossymbol för Richard Nixons reaktionära president-epok. Den kända kritikern Pauline Kael kallade filmen fascistisk.
Privat var han länge medlem av republikanska partiet, men kritiserade Ronald Reagan för dennes besök på en militärkyrkogård i Bitburg i Tyskland, där SS-soldater låg begravda. 1986 valdes han till borgmästare i staden Carmel. Han vägrade hjälpa Reagans blivande efterträdare George Bush i hans presidentvalskampanj med hänvisning till ultrakonservativa republikaners destruktiva inflytande.
Denna självständighet återspeg-las i hans filmskapande, där hans val av projekt ständigt gått mot strömmen och gjort honom svår att kategorisera. Av de inemot femtio filmer han spelat i har han själv regisserat hälften, samtliga utom fyra med sig själv i en huvudroll. Hans första betydande egna västern var ”Mannen utanför lagen” (”The Outlaw Josey Wales”), 1976, en allegorisk Vietnamfilm om behovet att läka amerikanska nationens sår och binda den samman igen. Han kunde gott ha fått en Oscar för den filmen, liksom för Charlie Parker-biografin ”Bird!”, 1988, men fick vänta fram till 1992, då ”Mannen utan namn” från Leones spa-ghettirullar äntligen kunde rida in i stan med en trave nomineringar i sadelväskan för ”De skoningslösa”, som tog hem trofén för bästa film.
En gång fick han ett brev från John Wayne, regissören John Fords västern-ikon, som klagade över att det unga USA:s nybyggare aldrig såg ut som i Eastwoods ”Mannen med oxpiskan”, 1972. Men den senare har aldrig varit Fords arvtagare. Denne hade en djuprotad tro på samhällets civiliserande inverkan, vildmarkens förvandling till en trädgård; i hans filmer sågs alltid en kyrka eller en skola under byggnad som skarp kontrast till ett primitivt landskap. Eastwoods västernfilmer är däremot fyllda av mörker, våld och plåga, av en brutalt ironisk och cynisk syn på den amerikanska skapelsemyten, som kulminerade i ”De skoninglösa”.
Från cirka 1980-talets mitt, inklusive polisthrillern ”Tight-rope”, som bara nominellt hade en annan regissör, har hans filmer även i övrigt mer och mer ifrågasatt hans tidigare image och begett sig in i den egna profilens skuggvärld.
Det senaste kvartsseklet har han signerat ett remarkabelt antal personliga, karaktärsdrivna verk, möjliggjorda tack vare hans erkända förmåga att arbeta snabbt och effektivt och aldrig överskrida en fastlagd budget, snarare tvärtom. Förutom ”Bird” och ”De skoningslösa” märks titlar som ”Honkytonk Man”, 1982, ”Pale Rider”, 1985, ”Vit jägare, svart jägare”, 1990, ”A Perfect World”, 1993, och ”Broarna i Madison County”, 1995.
Frånsett vissa scener i ”De skoningslösa” och dito antydningar i sistnämnda romantiska drama hade ingenting i Clint Eastwoods föregående verk preparerat åskådaren för den pessimistiska realismen och desperata smärtan, sorgen och tragiska livssynen i ”Mystic River”, 2003, och ”Million Dollar Baby”, 2004. Med denna duo har han definitivt säkrat sin plats som en av amerikansk spelfilms stora regissörer och en av Oscarhistoriens mest rättmätigt förtjänta vinnare.
Gå till toppen