Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Björn af Kleen om thailändsk litteratur

En tidig eftermiddag några dagar efter julafton intervjuar jag en svensk mamma och hennes dotter i en kaklad foajé på ett överfullt sjukhus i Phuket Town. Det är svårt att få tag i pengar, säger mamman, vi fick låna tusen baht, men det var också allt thailändarna hade.


"Kulturrasismen firar nya triumfer", kommenterade författaren Sara Stridsberg den sortens sentimentala skrönor i tidskriften Arena. "Svensk gråtmildhet över bruningarna som förblödde på sjukhusgolven och gav bort sina sista besparingar till oss feta vita. Ett folk av kolonialhoror, finns det något vackrare?"


Även om den sarkasmen var onödigt drastisk önskar jag ofta att jag hade haft den 25-åriga thai-amerikanska debutanten Rattawut Lapcharoensaps stöddiga novellsamling "Sightseeing" (Grove Press) till hands när jag under några dagar i julas rapporterade från Thailand i Sydsvenskan. Som en litteraturkritiker i Asian Review of Books nyligen påpekade finns det bortom de asiatiska flygplatsernas hyperexotiserade bordellreportage knappt någon thailändsk kvalitetslitteratur utgiven på engelska. Om det hos västerländska bokförlag nu plötsligt finns ett intresse av att ge ut romaner och reportage skrivna med inifrånperspektiv om den thailändska erfarenheten, kan vi bara beklaga att böckerna inte tryckts tidigare. I vår översätts Rattawut Lapcharoensaps debut, som alltså skrevs före tsunamin, till svenska av Norstedts.


Fitta och elefanter, det är allt turisterna vill ha, gnäller det thailändska berättarjagets hårdhudade morsa i inledande novellen "Farangs" (slang för ungefär vit utlänning). Det kan tyckas billigt att även den här författaren försöker locka läsaren med paralleller till sexindustrin, särskilt som den trots sitt rykte inte ska vara större per capita än USA:s eller Filippinernas. Men i "Sightseeing" är det i alla fall den amerikanska turisten som hipp som happ slänger bikinibyxorna framför den thailändska elefantskötaren och som fnissar förföriskt när en tam thailändsk strandgris nosar henne i skrevet.

I den färska, betydligt mindre sofistikerade om än inte direkt dåliga deckaren "Bangkok 8" (Forum, översättning Hans Berggren) av den brittiska Hong Kong-boende författaren John Burdett är det också en thailändare, den eftertänksamme kommissarien Sonchai Jitpleecheep som i trehundra sidor får stå emot den influgna kvinnliga amerikanska FBI-snutens allt skamligare förslag.


Bästa berättelsen i Lapcharoensaps "Sightseeing" utspelar sig dock bortom turismen (strand-, sex- och shoppingindustrin utgör ju trots allt en tämligen begränsad, och enligt de senaste dagars tidningsartiklar krympande, del av Thailands BNP). Novellen "Priscilla the Cambodian" berättar föga idylliskt om thailändsk rasism gentemot invandrande kambodjaner i en risig Bangkokförort. Så mycket för myten om nationen med gästfriheten i blodet.

Nej, turistbroschyrer återupprättar ju ändå ingen kolonialhoras värdighet. Med en auktoritativ, sträng röst som samtidigt är stilistiskt känslig skildrar Lapcharoensap ett thailändskt vardagsliv som inte Fritidsresor har en aning om.


Som det som stod om Rattawut Lapcharoensap i en brittisk tidning: "the beach bites back". Stranden ger igen.


BJÖRN AF KLEEN

medarbetare på kulturredaktionen
Gå till toppen