Ljusen blinkar på avstånd, så där förföriskt som bara en nöjespark kan göra en mörk höstkväll. Jag känner igen Gröna Lund, fast suddigt på samma sätt som suddiga filmbilder. Och så blinkar ljusen väldigt regelbundet, långt mer istadigt och kanske också i fel färger för att de skulle kunna uppfattas som helt verklighetstrogna.

Katarina Löfströms verk "An Island" (2004) är en datoranimation, baserad på en videosnutt som egentligen var en restprodukt - fyrverkeriet som hon skulle filma visade sig i slutänden mindre intressant. Verket för henne nära en målerisk tradition, men vägd mot de möjligheter som nya tekniker öppnar. Varje ljuspunkt i den ursprungliga bilden är ersatt med en digitalt animerad punkt. Det är på ett plan impressionismens och postimpressionismens ibland "vetenskapliga" (men ofta helt improviserade) förhållande till färgeffekter. På ett annat plan öppnar verket sig mot ljusminimalister som Dan Flavin och en allt annat än minimal efterföljare som James Turrell. Fast de senare arbetar förstås med fysiska verk och hela rum och landskap, medan Löfströms landskap är en fiktion på en skärm.

Det är ett intressant möte som skapas på Malmö Konsthall. Inte så mycket med Susanne Phillipsz i längden meningslösa ljudinstallation ute i större delen av den tömda utställningshallen (varför i hela friden ska den stå i tre månader?), utan mellan Katarina Löfström och Jacob Dahlgren i den lilla vrå som blivit över.

Katarina Löfströms båda verk tar spjärn mot en väldig installation i rummets mitt av Jacob Dahlgren. Det är något av det visuellt starkaste, roligaste och rörigaste som visats på länge i Malmö. Dahlgren arbetar också han i en gränsmark mot måleriet. Eller så är det måleri rakt av, fast i en annan skala och med en annan metodik än vi är vana vid.
Jacob Dahlgren staplar: fiberplattor, målade och omålade, i en mängd olika kvaliteter; emaljerad kakel; tegel; tvättsvampar i varierande kulörer och storlekar; knäckebröd; glas; en mängd andra material, målade och omålade, samt en kexchoklad, omålad.

Denna överrika presentation brer ut sig som en stad på golvet, en horisontell kvadrat som strävar uppåt så gott den kan. Den är på ett sätt hjälplöst enkel, på ett annat heroisk i samma anda som modernismens konstruktivister. Men framför allt är det ett verk som fungerar på ett sinnligt plan. Inte bara genom sina måleriska kvaliteter - dem kunde man dröja länge vid - utan också därför att det så medvetet arbetar med vår sinnliga kunskap om materialen. Vi vet hur en spånplatta känns och ungefär hur mycket belastning den tål, vi känner teglets tyngd och tvättsvampens elastiska lätthet, glasets glatta yta och knäckebrödets spröda torrhet. Allt detta som hämtas ur vårt beröringsminne blandas med det vi ser.

Seende är kunskap, måleri och skulptur är lika beroende av vad vi vet och tror oss veta som av det vi faktiskt erfar. Det där är ingenting nytt, men Jacob Dahlgrens "Colour Reading and Contexture" gör det nytt för mig. Det är ett verk som gör mig upprymd och uppfylld, barnsligt euforisk och för någon tiondels sekund rent av en bättre människa. Det händer rätt sällan.

PONTUS KYANDER
konstkritiker och redaktör för SVT:s konstprogram "Format"

KONST

Jacob Dahlgren och Katarina Löfström