Ljusen blinkar på avstånd, så där förföriskt som bara en nöjespark kan
göra en mörk höstkväll. Jag känner igen Gröna Lund, fast suddigt på samma
sätt som suddiga filmbilder. Och så blinkar ljusen väldigt regelbundet,
långt mer istadigt och kanske också i fel färger för att de skulle kunna
uppfattas som helt verklighetstrogna.Katarina Löfströms verk
"An Island" (2004) är en datoranimation, baserad på en videosnutt
som egentligen var en restprodukt - fyrverkeriet som hon skulle filma
visade sig i slutänden mindre intressant. Verket för henne nära en
målerisk tradition, men vägd mot de möjligheter som nya tekniker öppnar.
Varje ljuspunkt i den ursprungliga bilden är ersatt med en digitalt
animerad punkt. Det är på ett plan impressionismens och
postimpressionismens ibland "vetenskapliga" (men ofta helt
improviserade) förhållande till färgeffekter. På ett annat plan öppnar
verket sig mot ljusminimalister som Dan Flavin och en allt annat än
minimal efterföljare som James Turrell. Fast de senare arbetar förstås med
fysiska verk och hela rum och landskap, medan Löfströms landskap är en
fiktion på en skärm.Det är ett intressant möte som
skapas på Malmö Konsthall. Inte så mycket med Susanne Phillipsz i längden
meningslösa ljudinstallation ute i större delen av den tömda
utställningshallen (varför i hela friden ska den stå i tre månader?), utan
mellan Katarina Löfström och Jacob Dahlgren i den lilla vrå som blivit
över.Katarina Löfströms båda verk tar spjärn mot en väldig
installation i rummets mitt av Jacob Dahlgren. Det är något av det
visuellt starkaste, roligaste och rörigaste som visats på länge i Malmö.
Dahlgren arbetar också han i en gränsmark mot måleriet. Eller så är det
måleri rakt av, fast i en annan skala och med en annan metodik än vi är
vana vid.Jacob Dahlgren staplar: fiberplattor, målade och omålade, i
en mängd olika kvaliteter; emaljerad kakel; tegel; tvättsvampar i
varierande kulörer och storlekar; knäckebröd; glas; en mängd andra
material, målade och omålade, samt en kexchoklad, omålad.
Denna överrika presentation brer ut sig som en stad på golvet, en horisontell
kvadrat som strävar uppåt så gott den kan. Den är på ett sätt hjälplöst
enkel, på ett annat heroisk i samma anda som modernismens
konstruktivister. Men framför allt är det ett verk som fungerar på ett
sinnligt plan. Inte bara genom sina måleriska kvaliteter - dem kunde man
dröja länge vid - utan också därför att det så medvetet arbetar med vår
sinnliga kunskap om materialen. Vi vet hur en spånplatta känns och ungefär
hur mycket belastning den tål, vi känner teglets tyngd och tvättsvampens
elastiska lätthet, glasets glatta yta och knäckebrödets spröda torrhet.
Allt detta som hämtas ur vårt beröringsminne blandas med det vi ser.
Seende är kunskap, måleri och skulptur är lika beroende av vad vi vet och tror
oss veta som av det vi faktiskt erfar. Det där är ingenting nytt, men
Jacob Dahlgrens "Colour Reading and Contexture" gör det nytt för
mig. Det är ett verk som gör mig upprymd och uppfylld, barnsligt euforisk
och för någon tiondels sekund rent av en bättre människa. Det händer rätt
sällan.PONTUS KYANDERkonstkritiker och redaktör för
SVT:s konstprogram "Format"