London, juli 1981. Det är dags för århundradets bröllop: Prins Charles ska gifta sig med populära Diana Spencer. Hela London ska fira. Men alla delar inte glädjen. I radion hörs gång på gång de desperata rösterna av sångarna i The Specials: ”This town is coming like a ghost town. No job to be found in this country. Can’t go on no more, people getting angry”.

Margaret Thatcher kom till makten i Storbritannien 1979. Samhällsklimatet hårdnade snabbt. På tre år fördubblades arbetslösheten. Motsättningar mellan polis och svarta invandrare ökade dramatiskt.

Sommaren 1981 blev våldsam. När poliser på oklara grunder försökte arrestera en ung svart man i Toxteth i Liverpool attackerades de av ungdomar. Poliserna kallade på förstärkning och våldsamheterna tilltog. Under fem dygn var Toxteth närmast en krigszon. Över hundra byggnader brändes ned och mer än tusen människor skadades. Liknande händelser inträffade i andra städer.

The Specials, ett etniskt blandat band från Coventry, fångade med ”Ghost Town” upp stämningen i landet; skivan låg etta på försäljningslistan den vecka Charles och Diana gifte sig. ”Ghost Town” gavs ut på bandets eget bolag 2-Tone.

Namnet 2-Tone hade valts för att betona den självklara integrationen av svart och vitt. Det gällde medlemmarna i bandet, den musik man spelade och den publik man riktade sig till. Ingenting är helt svart eller vitt: allt är tvåfärgat. Syftet med 2-Tone var att ge ut Specials egna skivor. Men flera andra unga band, som Selecter, Madness och The Beat, spelade liknande musik; en febrig variant av västindisk ”ska”.

2-Tone växte från att vara ett skivbolag till en musikpolitisk rörelse, en rörelse som visade på en väg ut ur den hopplöshet och det hat som rådde i landet.

Jag bodde i London dessa år. Jag såg tyvärr aldrig The Specials live. Men jag såg Madness och Selecter tidigt. Efter att ha varit på ett otal punkkonserter med en övervägande vit publik, och med en ganska våldsam stämning under spelningarna, var det en överväldigande upplevelse att se blandningen av människor som med ett leende dansade till ”ska”-rytmerna och som så uppenbart kände en delaktighet i något större än själva konserten.

2-Tones historia har nu skrivits av den brittiske musikjournalisten Dave Thompson, Wheels Out of Gear. 2-Tone, The Specials and a World in Flame (Helter Skelter Publishing). Musiken och banden står i centrum men Thompson skildrar också den samhälleliga och politiska utvecklingen under den tid 2-Tone existerade. Han visar hur rörelsen påverkas av utvecklingen, men också hur rörelsen själv i allt högre utsträckning påverkar utvecklingen. Det sistnämnda är inte minst intressant. Thatchers frammarsch går visserligen inte att stoppa men 2-Tone-rörelsen medverkar till att motverka motsättningarna mellan svarta och vita ungdomar i Storbritannien.

Thompsons bok kan med fördelas läsas parallellt med Matthew Collins This is Serbia Calling. Rock’n’Roll Radio and Belgrade’s Underground Resistance (Serpent’ s Tail), som nu har kommit i en uppdaterad upplaga. Collins historia är mörkare än Thompsons. Den hade inte kunnat vara något annat. För hur brutalt London än var under Thatcher, så blev det aldrig som Belgrad senare skulle bli under Milosevic. Under ett antal år var Belgrad en stad styrd av kriminella. En stad med en inflation som kunde överstiga 300 000 procent. En stad som bombades av Nato. En stad som guideboken Lonely Planet ägnade ett enda ord: undvik.

Hur överlever man i en sådan stad? Genom att skapa ett alternativt universum där sanning och värdighet fortfarande exi-sterar. Och genom att bjuda in likasinnade till detta universum. Välkommen till radiostationen B92.

B92 startades år 1989, ironiskt nog på initiativ av kommunistpartiets ungdomsförbund. Stationen skulle rikta sin verksamhet mot ungdomar och medarbetare hämtades från studentradiostationer.

Från att ha varit en ur kommunistpartiets synvinkel oskyldig och betydelselös företeelse utvecklades radiostationen till ett av Milosevics stora bekymmer. B92 rapporterade om vad som hände på slagfälten i det forna Jugoslavien, bland annat genom samarbete med radiostationer i Sarajevo, Zagreb och Ljubljana. Man informerade om när ungdomar i Belgrad skulle hålla sig undan för att inte bli hämtade för militärtjänst. Och man var först med att erbjuda befolkningen internetuppkoppling.

Stationen var emellertid inte en renodlad nyhetsstation. Visionen var redan från starten att erbjuda en fusion av politik och populärkultur. De renodlade nyhetsinslagen varvades till exempel med komedi, oftast svart sådan.

Den viktigaste fusionen var emellertid den mellan nyhetsjournalistik och musik. B92 spelade nästan uteslutande musik som ställde krav på lyssnaren. Mycket punkmusik och mycket hård hiphop. Detta musikval skapade från första stund stridigheter mellan nyhets- och musikjournalisterna på stationen. Nyhetsjournalisterna menade att musiken drev bort lyssnarna. Musikjournalisterna å sin sida menade att musiken var lika politiskt betydelsefull som nyhetsrapporterna.

Denna motsättning upplöstes egentligen aldrig. Nyhetsjournalisterna kunde förstå betydelsen av politiska budskap framförda till musik. ”White Riot” med the Clash och ”Fight the Power” med Public Enemy accepterades. Men varför var man till exempel tvungna att spela New York-avantgardisterna Sonic Youth?

Ett svar var ärlighet. Musikjournalister på en kanal med mottot ”lita inte på någon, inte ens på oss” måste till 100 procent vara ärliga mot sig själva; man kan inte kompromissa med sin egen smak.

Men det handlar också om språkets begränsningar. Hur förmedlar man bäst känslan av att leva i en stad som bokstavligen rämnar, fysiskt, socialt och moraliskt? Det kanske inte räcker med politiska analyser. Belgrad har en lång tradition av absurdistisk teater och dadaism. 1990-talets unga vuxna hade dessutom växt upp med Monty Python på tv. För dessa unga vuxna fanns ingen motsättning mellan rationalitet och känslomässiga, surrealistiska uttryck.

Det var dessa unga vuxna B92 riktade sig till. Och ingen skild-rade stadens förfall bättre för dem än B92:s excentriske, blinde discjockey Fleka. I kaotiska sändningar förmedlade han oväsen och atonal musik blandat med intervjuer och telefonsamtal från lyssnare. Syftet var att försöka väcka Belgradbornas undermedvetna. Hans skrin ”Zombie-zon! Zombie-stad! Zombie-land! Vansinne, vansinne, vansinne!” ekade mer än en gång i programmen. För varje gång ekade de ännu sannare.

Thompsons och Collins böcker visar hur unga människor kan komma till insikt om att de kan påverka historiska skeenden. The Specials började spela musik för att ha något att göra. Musikjournalisterna på B92 spelade sin favoritmusik utan att bry sig om huruvida någon ville lyssna. Så händer något. Leken blir till allvar.

Men böckerna visar kanske framför allt hur politiskt betydelsefull musik kan vara. Det var kring 2-Tones konsertturnéer som det politiska medvetandet växte fram i Storbritannien. Svarta och vita, skinheads och dreadlocks, svettades tillsammans. Och sjöng ”Stand Down Margaret”. Tillsammans.

På radiostationen B92 var musikens roll alltid omtvistad. Men Collins visar på ett övertygande sätt att framgången för stationen var baserad på en konstruktiv friktion mellan nyhets- och musikjournalisterna. Och musikjournalisternas vägran att spela lättillgänglig musik indikerade för lyssnarna en integritet som fick B92 att framstå som något mer än bara en radiostation.

Vad är det då som gör musik politiskt betydelsefull? Det är en pretentiös fråga och den är inte lätt att besvara. Men musik kan i vissa stunder utvidga det politiska till något mer än det som kan uttryckas i ord. Den kan också bidra till att det politiska länkas samman med allt annat som tillhör en människas livsvärld; genom musiken kan det politiska bli en både angelägen och självklar del av vardagen. I London. I Belgrad. Och i Malmö.

Bo Reimer