Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Sökandet ledde till sinnenas scen

En och en stiger publiken in i den colombianske regissören Enrique Vargas teaterrum, som är en labyrint. När de har letat sig fram, gått vilse, vänt om, känt dofter och beröringar, landar de så småningom i ett rum med svag belysning och jutesäckar att ta igen sig på. Där sitter Maria Eriksson och kokar te.

KÖPENHAMN.
– Dekompressionskammaren är ett sånt utrymme som finns i u-båtar och som dykare använder när de ska upp från djupet. Hos mig kan man skriva eller rita lite, eller bara hänga runt.
Enrique Vargas kallar föreställningens skådespelare för sinnesguider och publiken för resenärer. Själv ser han sig mer som spelkonstruktör än teaterman. Upplevelserna och mötena i labyrinten ”Skyggens overraskelser”, skuggans överraskningar, ska släppa fantasin fri och göra föreställningen till en i hög grad individuell upplevelse för varje åskådare.
Utgångspunkten är HC Andersens berättelse ”Skyggen” som handlar om en man vars skugga gör sig till hans herre.
Föreställningen har växt fram ur två workshopar. Där mötte Enrique Vargas i mars 2002 Maria Eriksson, som arbetat med pedagogiskt drama vid Sofielunds- och Stenkulaskolorna i Malmö och vidareutbildat sig vid Cantabile2’s scenskola i Danmark.
Pröva, lyssna, ändra – så går arbetet vid Teatro de los Sentidos till. Det som är oladdat i hemstaden Barcelona, kan vara gränsöverskridande i Köpenhamn. Och tvärt om.
– Som skådespelare måste man gilla idén att vad som helst kan hända hela tiden. Det är jätteviktigt att planera och förebereda, men föreställningen går inte ut på att jag ska visa hur duktig jag är. Jag ska hjälpa resenärerna i labyrinten att våga uppleva och att smälta det de behöver smälta, säger Maria Eriksson.
– Vi vill öppna dörrar och erbjuda vägar, inte forcera fram något. Enrique är teaterantropolog och arbetar mycket med myter, symboler och arketyper, men av publiken krävs ingen intellektualism.
Hon har märkt att en lätt beröring är nästan oemotståndlig när hon vill locka någon att följa med. Ett grepp väcker genast motstånd.
– Ofta gäller det att våga göra så lite att resenärerna får göra desto mer. Tystnad skapar utrymme, säger Maria Eriksson
Hon växte upp i Dorotea i Norrbotten, tog naturvetenskaplig studentexamen och for till Schweiz som au pair (”kan inte rekommenderas”). Läste psykologi och praktisk svenska i Uppsala och Göteborg, funderade på att bli lärare eller sjukgymnast, pluggade pedagogisk dramatik (”och såg massor av tråkig teater”). Jobbade i vården med gamla och rensade ogräs i Malmö. Blev invandrarlärare och uppslukades av behoven och den stora ensamheten hos flyktingarna.
– En vinterdag var jag sjuk. Jag skrev brev till mig själv och såg att jag helt glömt bort mig själv. Det är enklare att involvera sig i andras liv än i sitt eget, när man har ett kall. Men man måste också leva, så man har lust att leva tills man blir¿tja, farmor blev 89.
Efter åren av prövande och sökande landade hon i sinnesteatern.
– Jag är lyckligt lottad. Jag vet vad jag håller på med och varför jag gör det.
Om sinnesguiden Maria Eriksson bara fick behålla ett av sina sinnen, vilket skulle hon välja?
– Vilken OMÖJLIG fråga! Om jag miste hörseln skulle allt bli tråkigt. Men utan luktsinnet skulle jag förlora min själ. Jag ser egentligen jättedåligt, jag är närsynt och navigerar nog med näsan.
I hennes rum i labyrinten doftar det starkt av kryddor.
Fotnot. Enrique Vargas och Teatro de los Sentidos gästspelar i Kanonhallen på Øster Fælled Torv på Østerbro i Köpenhamn till den 28 augusti.
Gå till toppen