Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Karin Nykvist läser Jonas Bergh

Vem har inte drömt om en alldeles egen sång? Någonting typ Elton Johns "Your song", fast med personlig dedikation. En som drömmer så är Karola, huvudpersonen i Jonas Berghs nya roman. Hon lyssnar på Björn Afzelius som sjunger om Juanita och önskar att någon ville sjunga så om henne.

Jag som läser vet förstås att hon redan har fått sin sång, en kärlekssång. För det är ömsinta porträtt han tecknar, Bergh. Både av Sonny, en ruffig lastbilschaufför med sex appeal och taskig bakgrund, som menar väl fast det blir fel. Och av Karola, som drömmer om ett annat liv än det hon lever, med ändlösa bakfulla tidningsrundor och kvällar med halv- och helalkisar på trista barer i Landskrona.


Romanens omslag flirtar ogenerat med min generations nostalgi för uppväxtåren: en grammofon med vinylskiva och ett par på en strand, avbildade efter sjuttiotalets populärestetik.


Och så de klyschiga namnen: Sonny och Karola. Jag tänker på alla böcker som kommit de senaste åren: om vem som är vem av Björn och Benny och om nötcrème och Carola. Ännu en bok för alla oss som föddes i skiftet sextiotal/sjuttiotal, tänker jag. Och på ett sätt har jag rätt. För här är det Noice, Clash och Waterboys, Irlandsromantik, svartklubbar och sexdebuter.

Men jag har också fel. Omslaget är missvisande - tack och lov. Här bjuds åttiotal utan ironi och kväljande skojnostalgi. Här gäller livets djupaste allvar. Med fingertoppskänsla och skärpa fångar Bergh den euforiska desperation man kan uppleva när man är arton år och sanningen ryms i texten till en popsång. När framtiden är stor, skrämmande och underbar.


Och här bjuds också kontrasten - hur det är att sitta som 37-åring 2004 i staden där man växt upp, med dåliga jobb och halvbra äktenskap, och fundera över vad som hände med alla de där drömmarna.


Liksom i Berghs förra bok handlar det om att nyktra till, både bildligt och bokstavligt. Karolas försök att ta tag i sitt liv känns både angeläget och trovärdigt, och det har hög igenkänningsfaktor även om man aldrig satt sin fot i Landskrona eller ens tagit en återställare.


Berghs sång för Karola är inte så lite släkt med Marianne Faithfulls ballad om Lucy Jordan, hon som vaknar upp 37 år gammal och inser att hon aldrig kommer att "ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair" .

Bergh har sedan debuten 1998 skildrat vanliga människor i vardagskris. Han framstår alltmer som en säker stilist och en språkdomptör av rang. Hans skildringar av Landskrona, en stad på dekis, och av de vanligtvis osynliga människorna där är också läsvärda och angelägna. Överhuvudtaget är språkbehandlingen, och skildringen av miljöer och stämningar Berghs styrka, och så även i denna bok.


Skickligt skapar Bergh ett collage av ögonblick där Sonnys, Karolas, Landskronas många nyanser blir tydliga, livets nyckfullhet och motsägelsefullhet likaså. Lika engagerande är inte romanens handling, och bikaraktärerna blir ofta till schabloner.


Lite störande är också att Boyes "I rörelse" tillskrivs Edith Södergran (jag undrar hur denna miss kunnat undgå redaktörer och framför allt den litterärt bevandrade Bergh själv). Men i tre minuters popsånger får man hålla sig till väsentligheterna, och låta det andra vara.

Och Karola och Sonny är värda en sång så fin som den här. Jag hör den långt efter att jag slutat läsa.


KARIN NYKVIST

litteraturvetare
BOKEN
Jonas Bergh
En sång för Sonny och Karola. Wahlström & Widstrand.
Gå till toppen