Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Jan Gradvall läser om HasseåTage

HasseåTage har betytt närmast oöverskådligt mycket för generationer svenskar. Jan Gradvall har läst ett nyutkommet praktverk om paret bakom Svenska Ord. Han är imponerad men saknar fördjupning och analys.

Hasse Alfredson och Tage Danielsson brukade inleda varje nytt projekt med en inspirationsresa. En blöt kväll i Paris kulminerade vid Hallarna. De bägge familjefäderna var uppspelta och fick syn på några damer vid ett annat bord. Deras inre hade blivit ”en tummelplats för stridiga viljor”.
Tage, som alltid fick rollen som ordningsman, tyckte inte att det var någon bra idé att bjuda över damerna. Hasse blev sur. ”Nu blir det inget mer, bara att gå hem.” Tage mötte honom med blicken. ”Jaa, jag är så jävla tråkig.” Därefter började Tage gråta.
När Hasse såg Tages reaktion började även han få tårar i ögonen. Sida vid sida gick de två vännerna sedan gråtande hem till hotellet i Parisgryningen.
Det är den sortens scener man gärna skulle sett fler av i den här boken. ”Hasse & Tage, Svenska Ord, Saga & Sanning” är inte en biografi utan en radioserie som blivit en bok. Formmässigt är det ett praktverk. Stefan Wermelin och Staffan Schöier svarar för en imponerande research.
Men det djup som anas i några av fotografierna – särskilt i vardagsbilderna – märks bara undantagsvis i texterna. Texterna i boken berättar om det festliga som hände på revyscenen eller i filmerna. Kameran registrerar även ensamheten, allvaret och det hårda arbetet bakom.
Tage Danielssons pappa var tveksam till att låta sin son studera vidare. Det kostade pengar vilket pappan hävdade var slöseri eftersom han själv aldrig såg Tage öppna en skolbok. Det krävdes att en lärare gick in och övertygade föräldrarna och ordnade stipendium.
När Tage under skoltiden blev intresserad av revy och teater ansågs han för blyg och tillbakadragen för att sköta annat än ”bakomsysslor”. Han skrev programblad och drog sig undan med böcker och serietidningar.
När Hasse Alfredson var 15 år gick hans pappa hastigt bort i leukemi. Hasse underkändes året efter i nästan varje ämne och tvingades gå om en klass. ”Jag blev hård och tuff på något sätt. Jag konfirmerades samtidigt och kom fram till att jag inte hade någon tro.”
I vuxen ålder drabbades han av ännu ett dödsfall. Just när Hasse och hans fru Gunilla var i färd att adoptera ett barn dog en av parets tre söner. Mats Alfredson, som idag skulle varit jämngammal med regissörerna Tomas och Daniel Alfredson, avled fyra år gammal i en elolycka i hemmet. Det skedde 1967, mitt under arbetet med revyn ”Lådan”.
Dessa incidenter är nämnda i boken, men inte konsekvenserna av dem. Det är inte författarnas fel. Det är inte en blädderboks syfte att fördjupa och analysera på det sättet.
Men det ger en kvardröjande känsla av att man aldrig lär känna Hasse och Tage eller förstår deras motiv och drivkraft. Den sortens bok återstår fortfarande att skrivas.
”Saga & sanning” lämnar en med två bestående intryck.
Det första intrycket är hur närmast oöverskådligt mycket HasseåTage har betytt för äldre generationer. Många svenskar födda från seklets början och fram till 1960-talet har lika tydliga minnen av HasseåTage som av sina egna släktingar.
Det andra intrycket är hur lite HasseåTage trots det kommer att betyda för kommande generationer.
Hasse Alfredson och Tage Danielsson hade båda rötter i studentspex. Denna tradition lever i dag möjligen kvar i aulor på universitet, men är död som betydande underhållningsform. I boken står det: ”Ett spex bör ha historisk anknytning och vara fullt av lustiga anakronismer.”
HasseåTages revyer är fulla av lustiga anakronismer och har inte åldrats väl. Det vore omöjligt för en tv-kanal att i dag återsända till exempel ”Fröken Fleggmans mustasch”.
Med dagens ögon och öron känns en del av deras humor lite omständlig. Klurigheterna är för kluriga. Den allmänna bussighet som präglar mycket av det som HasseåTage producerat känns
i dag kanske inte falsk men ibland besvärande naiv.
Filmerna har åldrats bättre, särskilt de tidiga. Precis som Bröderna Marx var HasseåTages filmer som bäst när de precis höll på att lära sig mediet.
Debutfilmen ”Svenska Bilder”, som utgörs av sammanflätade sketcher i svartvitt, spelades in sommaren 1963, den sommar jag själv föddes. Jag såg den för första gången på video i slutet av 1980-talet och minns fortfarande scener i detalj.
Scenen där Lars Ekborg och Birgitta Andersson vaknar upp i samma säng efter ett ”one night stand” är så modern att den kunde vara inspelad i går. Det börjar med att de presenterar sig för varandra. Pinsamheten är lika närvarande som en tredje person i sängen.
Ekborg & Andersson briljerar även i den ännu starkare uppföljaren ”Att angöra en brygga”. Dessa filmer är inte bara ypperligt välspelade och välskrivna utan även snygga och till och med hippa.
Precis som generationskamraten Beppe Wolgers visste HasseåTage att ytan är lika viktig som innehållet. De höll koll på det senaste från London och New York. Likt dagens popresenärer åkte de till och med till London för att köpa skivor.
Boken ”Saga & Sanning” påminner om vad som fostrade och formade HasseåTages humor – radion.
Det anarkistiska och glimrande kreativa ”Mosebacke Monarki” började som ett experiment under den tid då Tage Danielsson var radiochef. Tage själv började medverka i programmet först efter något år. Egentligen skulle det heta ”Konungariket Karlaplan”, vilket vore en briljant titel även för ett stockholmskt radioprogram 2005, men när inspelningen flyttades från Radiohuset (nära Karlaplan) till Mosebacke behövdes ett nytt namn. Därmed kunde Hatte Furuhagen även skapa ett nytt adjektiv – mosebaskisk.
Unga humorister som börjar med tv har svårt att få igenom sina idéer. I en tv-produktion blir de mest vansinniga idéerna lätt sönderkompromissade och nedmalda på vägen – verkligheten kommer emellan. Antingen är det budget: ”Det kostar för mycket.” Eller också är det målgruppstänkande: ”Det där är för smalt.” Radion är billigare och friare.
På så sätt har en stafettpinne ändå förts vidare från HasseåTage till dagens humorgeneration. Brittiska ”Little Britain” och Steve Coogans figur Alan Partridge kan tyckas vara som gjorda för tv, men de har mejslats fram i radio. På samma sätt kunde Fredrik Lindström och Felix Herngren utvecklas utan begränsningar i ”Hassan”.
Som Hasse säger i boken: ”Radio är ett fantastiskt bra medium. Man kan förflytta sig till Orienten eller månen eller vad som helst med de enklaste medel.”
Under några decennier i slutet av 1900-talet tog HasseåTage med sig svensk humor upp till månen.
JAN GRADVALL
journalist
BOKEN
Staffan Schöier
och Stefan Wermelin
Hasse & Tage, Svenska Ord & Co, Saga & Sanning. Albert Bonniers Förlag.
Gå till toppen